jessikasvensson.blogg.se

Jag är egentligen ingen tävlingsmänniska. Spelar korpfotboll för att det är kul, även när vi förlorar tvåsiffrigt. Tvekar att ställa upp till val ibland för oron att det ska bli nån slags popularitetstävling, då struntar jag hellre i det. Men en del saker känns ok att tävla i, även för mig.

Min brist på både bowlingssinne och tävlingssinne visade sig på när Krokomsvänstern spelade bowling på årsmötet i Kluk. Förlorade stort men hade jättekul :-)

Detta kom jag att tänka på idag när jag deltog på ett miljöseminarium med Vänsterpartiet i Stockholm. Samarbete är så klart bäst när det gäller ödesfrågor som miljön, men det gäller också att driva på frågorna och våga vara spjutspets. Löpare springer ju snabbare när de har en annan som springer med dem som hare. Så jag tycker det är ok att tävla i att driva miljöfrågor, precis som i att driva feministiska frågor. För Vänsterpartiet är det bra om Miljöpartiet och Feministiskt Initiativ finns som utmanare, samarbetspartners och ibland pådrivare. Då kan (v)i inte kan slå oss till ro bara för att vi har en väldigt mer ambitiös miljöpolitik och feministisk politik än till exempel alla Allianspartierna och Socialdemokraterna.

Det är ju liksom ingen vits att tävla i miljöpolitik mot Alliansens ”gröna alternativ” Centern. Annie-Wannabee-Thatcher-Lööfs parti som inte bara bekämpar fackliga rättigheter utan också försvarar nedmontering av miljöpolitiken på flera punkter. Slopad skatt på handelsgödsel är ett exempel som leder till ökad övergödning, vilket drabbar den redan utsatta Östersjön. De öppnar för att utveckla kärnkraften och Eskil Erlandsson tar oftare strid med miljörörelser än med miljöhotande frågor som jordbrukspolitiken inom EU. EU-kommissionen vill t ex mer än tredubbla bidragen från 600 miljoner kronor per år till nästan två miljarder kronor årligen vid år 2020 till ”informationskampanjer” och reklam för jordbruksprodukter som vin, sprit, kött och choklad. För en folkhälsoarbetare som mig känns det lagom fräscht och genomtänkt.

När det gäller folkhälsa sa CUF i och för sig för flera år sedan att de ansåg att det inte finns något som ens heter folkhälsa (vilket innebär att jag lagt ned fyra års magisterutbildning och sedan sju års arbete inklusive fyra års doktorandstudier på ingenting..) så ur det perspektivet är det inte konstigt att de inte protesterar. Men inte heller när det gäller miljö är det någon sport att tävla mot Centern.

De flesta allianspartier är inte ens på banan i miljöfrågor och de har helt klart lämnat walk over i miljöfrågor sedan många år. Till och med riksrevisionen har kritiserat regeringens klimatpolitik. Sedan dess har Regeringen valt att sälja de 1,3 miljoner utsläppsrätter som Sverige hade kvar till USA, istället för att låta dem frysa inne. Pengar är tydligt viktigare än klimatet. Allianspartierna har öppnat för en hårdare exploatering av våra stränder. De privatiserar allemansrätten i attraktiva områden och försvagar skyddet av naturen. Förbudet mot miljögiftet dekaBDE har hävts av regeringen. Och så vidare. Inför förra valet konstaterade Naturskyddsföreningen att ”Aldrig tidigare i Naturskyddsföreningens historia av valgranskningar från 1985 har den sittande regeringen och riksdagen bedömts genomföra så många dåliga miljöpolitiska beslut.” Det har inte blivit bättre sedan dess.

När siffror blir genererande för alliansen så tar de bort dem. Statistiska Centralbyråns statistik visade att förmögenhetsskillnaderna vidgats i Sverige. Vips, så slutade regeringen helt enkelt att ge Statistiska Centralbyrån uppdrag att redovisa förmögenhetsstatistik, år 2007. Samma år lade Alliansen ned Arbetslivsinstitutet - forskningen om arbetslivet var antagligen obekväm. Nu har Regeringen bestämt sig för att strunta i att inte förnya eller höja det existerande nationella målet om 25 procent ekologisk mat i offentlig sektor: ett mål som var satt till 2010. Regeringen missade grovt med att uppfylla målet och bästa sättet att hantera det är uppenbarligen att helt enkelt strunta i det – med logiken att det som inte syns finns inte. Som vanligt håller Sd med Alliansen, Centern säger att de egentligen vill ha ett mål men preciserar det inte. Vid en titt på oppositionen leder (v) målsättningen med ett mål med 50 procent (S 30 procent och Mp 40 procent). Men målen är ju meningslösa om de inte nås, vi behöver redskap.

Så när jag hör om Vänsterns budgetförslag gällande miljön på seminariet känns det bra. Från satsningar på ny energiteknik, på klimatprogram, klimatbistånd, storsatsningar på järnväg (men även på cykelbanor). Men vi jobbar även på lokal nivå som med miljömåltider i Göteborg (presentationen finns mer på Jöran Fagerlunds blogg), gratis kollektiv trafik i Avesta och implementering av cirkulär ekonomi i Ronneby. Sverige och världen måste prioritera miljön och göra allvar av talet om att stoppa klimathotet. Nu. Det utifrån ett stort kunnande om miljön, men även på en förståelse om hållbara samhällen bygger på rättvis fördelning och global rättvisa. Jag känner en trygghet i att den kompetensen finns i Vänstern. Och att viljan finns där. Att det finns en vilja att ifrågasätta den heliga kon tillväxten och fråga vad tillväxt egentligen är och för vem den är viktig.

När jag går hem från seminariet går jag förbi några tiggare som sitter längs husen. Att vi är ett av världens rikaste länder där privatkonsumtionen (som skadar miljön) och tillväxten ständigt ökar känns som ett hån och inte som en tröst eller hopp. Vi behöver kanske inte mer tillväxt utan en omfördelning och en ny syn på hushållning av resurserna på vår planet.

Det är så mycket som MÅSTE göras! Sammanhanget är komplexa, tiden är knapp och ibland känns viljan att ta i miljöfrågan på allvar obefintlig. Det känns som att en grupp av människor är mer upptagna av att sparka nedåt, renovera sina lägenheter för ROT-pengar och hjärntvättas av hälsocoachning och diettips än av att tillsammans försöka hitta lösningar på problem som faktiskt hotar vår existens. Jag kommer på mig själv att tvivla på politikens möjligheter.

(v)-knappen lyser upp i tunnelbanan

Vart kommer killen på pressbyrån in i berättelsen då? Jo, i tunnelbanan på väg hem från seminariet, med huvudet fyllt av klimat- och tillväxtfrågor, trött och stressad upptäcker jag att jag behöver fylla på tunnelbanekortet mitt i eftermiddagsrusning och springer in på Pressbyrån. En ung kille i kassan frågar hur mycket jag ska fylla på med. Sen ler han och säger: ”Men snart blir det väl gratis kollektivtrafik så slipper vi det här?” Jag ser väl frågande ut så han nickar mot min vänsterpartiknapp som syns väldigt bra på min kappa: ”Jo, när Jonas och ni vinner valet i höst – då blir det väl gratis kollektivtrafik, bra för både plånbok och miljön.”. Så ler han så mitt stressade hjärta smälter snabbare än isarna på Nordpolen. Politiken känns möjlig och meningsfull igen. Vi ska klara klimatet, välfärden och jämlikheten på samma gång. Något annat finns inte.