Du står inte ensam

I dagarna har anhöriga runt Ghader Ghalamere och aktivister i Ingen människa är illegal kämpat för att stoppa utvisningen av Ghader till Iran. Ghader har flyktingstatus enligt UNHCR, har varit i Sverige i över fem år och han och hans sambo har två små barn ihop, den ena inte mer än några månader gammal. Båda barnen har svenskt medborgarskap. Det är byråkrati som gör att han måste till ett land utanför Schengen för att söka uppehållstillstånd. Migrationsverket vill skicka honom till Iran, det land han flydde ifrån och där han riskerar tortyr och kanske även dödstraff. Det viktigaste nu är att, om de deporterar honom, inte gör det till Iran utan Turkiet eller något annat land.

Ghader med sina barn

Idag i Länstidningen berättar Ghader att han, trots hans och hans familjs fruktansvärda situation, är glad över det stöd han har fått:

– Jag kan inte beskriva det. Jag är väldigt glad över det svenska folket, de är bäst. I Östersund, Gävle, Stockholm – de ställer upp. De försökte på flygplatsen, här har det varit en stor demonstration och de ska vara aktiva. Jag är väldigt glad att de bryr sig så mycket.

Hans ord stannar hos mig. Att han, i sin pressande situation, uppskattar att det finns människor som visar att vi bryr oss. Om det är så att bara faktumet att människor faktiskt försöker hjälpa, är ett stöd för Ghader och familjen, är det värt vad som helst och maktlösheten bryts. Maktlösheten inför byråkratins kvarnar och en flyktingpolitik som blir alltmer restriktiv är som en tung filt. På flygplatsen, innan beskedet att verkställighetsbeslutet tillfälligt drogs in första gången, kändes allt bara hopplöst, kallt och jag kände det som att majoriteten av människor var ointresserade och likgiltliga inför att Sverige skickar in en pappa till två små barn rakt in i ett system som vill se honom död.

Efter aktionerna på flygplatsen vällde det in stöd på sociala nätverk som facebook. Tidningar skrev om familjens och Ingen människa är illegals kamp. Genom olika människors modiga agerande, från Ghaders och familjens eget motstånd, ingen människa är illegal-aktivister, advokatinsatser och vanlig medmänniskors, som min vän och partikamrat Malin Björks, som på flyget som tog ställning och vägrade spänna på sig bälten mm, så kändes det omöjliga plötsligt möjligt.

Vi vet fortfarande inte vad som händer med Ghader. Ingen seger är vunnen än. Men jag funderar på hopp och ensamhet. Och vad vi kan och bör göra som medmänniskor när sådana här saker händer i vår omgivning.

Min mamma har berättat att hennes älskade storebror Göte dog ung i cancer. Det skedde just när kuppen i Chile pågick. Hon och familjen var naturligtvis förtvivlade, han hade två små barn och det var en intensiv sjukhusperiod där sjukhuset försökte göra allt för att rädda hans liv. Det gick inte. Familjen fanns med honom till slutet. Mamma berättade att hon mitt i sorgen ändå tänkte att var en stor skillnad med hennes bror och hennes sorg jämfört med dem som dödades anonymt, ensamma i chilenska fängelser ofta under tortyr, långt från anhöriga och värdighet. Med ett samhälle som inte försöker värna livet på medborgarna utan vill se dem döda. Anhöriga som inte visste hur deras kära dött eller vilka plågor de utstått, att de inte kunde varit där och lindrat och visat sin kärlek. Göte dog i vissheten om att hans familj var där, att han var älskad och att alla som älskade honom visste att det fanns ett samhälle som inte skydde kostnader eller resurser på att försöka hjälpa honom.

Där kommer vårt ansvar som medmänniskor och som samhälle in. Vi måste visa att vi håller ihop och att vi bryr oss om varandra. Vi kan inte hindra att vissa saker att sker, som sjukdomar, olyckor, arbetslöshet, funktionsnedsättningar eller annat. Men vi visa att vi bryr oss och att de drabbade att de inte är ensamma. Vi kan visa civilkurage, ta ställning och inte låta orättvisor händá utan protester. Avsätta vår tid och våra pengar på att hjälpa varandra. Vi kan bygga samhällsstrukturer där vi hjälper varandra den dagen vi behöver stöd.

 Manifestation till stöd för Ghader utanför Migrationsverket i Östersund i fredags
 
Fallet Ghader hade kunnat undvikas, till skillnad från Götes cancer, det är en orättvisa skapad och administrerad av människor och ett systemfel som inte borde hända. Det är ett exempel på hur ett byråkratiskt samhälle som delar upp människor i vi och dom, bortser från humanitet och förnuft i en iver att värna gränser. När systemet felar står hoppet till oss medmänniskor. Att vi visar att vi gör vad vi kan för att de drabbade åtminstone ska känna att de inte är ensamma i sin kamp, även om vi inte kan bära oron och smärtan åt dem.

Kampen för Ghader och hans familj är inte på något vis slut eller vunnen. Men jag kan ändå känna att vi nått en delseger: oavsett vad som händer (låt honom inte hamna i Iran, låt oss göra vad vi kan för att förhindra detta!) så har medmänniskor i Sverige signalerat en viktig sak: vi accepterar inte att  i tysthet se på när en medmänniska skickas till eventuell tortyr och död. Kanske hjälper det Ghader och hans familj att det finns andra, många andra, som inte accepterar det som sker. Andra som säger: Du står inte ensam.

Vill du hjälpa Ghader och familjen?

Namninsamling för att Ghader inte ska utvisas till Iran: http://namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=8782

För alla som vill stödja Ingen människa är illegals arbete. Ni kan bidra ekonomiskt till Bankgironummer: 801-9598

För uppdateringar kring Ghader Ghalamere och mobilsering om ny deportation ska genomföras: https://www.facebook.com/#!/pages/Stoppa-utvisningen-av-Mirans-pappa/444323642309167

Även Sara Lund Persson, en gammal gymnasikompis till mig, har bloggat om Ghader och där finns mer om själva fallet: http://sara-enannanvrldrmjlig.blogspot.se/2014/04/fallet-ghader.html?spref=fb