Stoppa våldet mot kvinnor. Tal på manifestation i Östersund 25 oktober

Innan jag börjar med talet vill jag tacka kvinnojourerna för att de finns. På manifestationer mot våld mot kvinnor är det alltid omöjligt för mig att inte tänka på den dagen då min mamma flydde till kvinnojouren. Utan dem skulle hon antagligen inte överlevt.

Idag är FNs dag för att stoppa mäns våld mot kvinnor. Och det är mäns våld mot oss som lever och definieras som kvinnor jag kommer att prata om idag. Men det genusbaserade våld drabbar även andra som hbtq-personer och en stor del av mäns våld riktas mot andra män.

Mäns våld mot kvinnor innefattar en enorm vidd av olika sammanhang och smärta. Jag ska fokusera på det sexualiserade våldet som män utsätter kvinnor för. Mer än var 10 kvinna blir utsatt för våldtäktsförsök och varannan för sexuella trakasserier innan 18 års ålder. 97% av de som anmält våldtäkt är kvinnor. 98 % av förövarna är män.  Så vi kan inte prata om våld, speciellt sexualiserat våld, utan att prata om kön.

De flesta av oss kvinnor har erfarenheter av sexuellt våld i någon form. Vi har erfarenhet av rädsla. Och skam. Skam över att vi gjort fel riskbedömningar, varit på fel plats, varit för fulla, för glada, inte gjort tillräckligt med motstånd, litat på fel person. Vi vet hur det känns med oönskade händer och manliga kön på och i våra kroppar, vi vet hur det känns när manliga kön trycks mot oss, fingrar körs in i våra underliv, vi lär oss att våra kroppar förväntas finnas till för den manliga blicken och manlig lust. Vi vet att det sexualiserade våldet är något vi måste förhålla oss till.

Domstolar slår gång på gång fast att vi inte har rätt till våra kroppar. Gruppvåldtäkter där armar hålls nere, mobiltelefoner tas ifrån, vinflaskor körs upp i underlivet, våldtäkt där kvinna stryps till döds på en toalett avfärdas som sexlek som går fel. Våldtäkter som inte ses som våld och där domstolsutslagen faller som knytnävsslag mot alla kvinnor. Jag ska läsa lite brottsstycken ur en ganska typisk rättegång från Lund:

”Båda uppger att de till en början kysstes och smekte varandra och att detta var ömsesidigt. Men när mannen skulle penetrera kvinnan ångrade hon sig och protesterade.

När hon därefter började skrika höll han för hennes mun och näsa så att hon inte kunde andas. Hon skrek så att halsen svullnade. Kvinnan berättar i förhör om hur hon tvingades till både analt och oralt samlag samtidigt som han höll fast henne och slog henne med bland annat en örfil.

– Jag visade tydligt att jag inte ville, så att han inte kunde missuppfatta det, säger hon i förhör. Men mannen reagerade inte på det. 

– Han verkade tycka om när jag protesterade och blev då mer aggressiv, säger kvinnan.

Den 27-årige mannen berättar i sin tur om att han fick ”väldigt tydliga signaler” från kvinnan om att det han gjorde var tillfredsställande.

– Hon stönade fram tunna och lätta nej. Sättet hon sa nej på nu var väldigt bekant för mig som en del av sexet, jag kände igen det från andra tjejer, säger han i förhör och tillägger att det var väldigt tydligt för honom att hon ville ha dominanssex. Att hon inte samtyckt till det som skett stöds bland annat av en cyklist som möte den inte fullt påklädda kvinnan när hon ”hysteriskt” sprang och skrek. Även de poliser som då kom till platsen vittnar om hennes hejdlösa gråtande och uppgivenhet.

Lunds tingsrätt konstaterar att båda parternas berättelser är detaljerade och samstämmer. Rätten anser att mannen rent objektivt våld tvingat kvinnan till sex men det är inte våldtäkt då det inte är visat att han haft uppsåt.”

När domstolar och andra säger att det sexualiserat våld inte är våld måste vi visa systerskap och mod och kalla saker för sitt rätta namn.

Bild från manifestationen.

Vi måste våga prata om män som förövare. Dela våra smärtsamma erfarenheter med varandra. Vi måste våga prata om maskulinitet som ett problem och om att många män, men inte alla, håller varandra och patriarkatet om ryggen.

Och modet att tala kräver systerskapet och systerskapet kräver mod. För när kvinnor solidariserar sig med varandra och oss själva bestraffas vi. Feminister står i skottgluggen för hat och motstånd. Därför måste vi hålla varandras händer och visa systerskap oavsett våra olikheter i övrigt. Kvinnor som säger ifrån, tar plats, får utstå sexualiserade hot från arméer av manliga troll på internet. Det behövs ett systerskap, och män som bryter med patriarkatet, för att möta broderskapet som t ex vi kan ana i det där fnisset från killarna i poden ”Mina kamrater” när deras fulla komikerkompis skriker att han:

”ska dra en yxa i fittan (på kvinnan i fråga) och att han ska munknulla henne så hon kvävs och sen spruta henne i munnen.”

Sådant här måste visst kvinnor i offentligheten helt enkelt räkna med och förhålla sig till. Det krymper kvinnors möjligheter och lust att ta plats  – det gör det svårare för kvinnor att vara delaktiga i samhället, tar bort våra mänskliga rättigheter.

Våldet sker inte i ett vakuum utan beror på ojämställdhet i ekonomi och sociala villkor. Och våldet ökar ojämställdheten.

Våldet hämtar inspiration från två former av sexuellt våld jag vill säga lite mer om då vi verkar nästan gett upp om i frågorna, som tycks så normaliserat idag att vi inte orkar kämpa längre: Porr och prostitution, eller sexköp, att män köper kvinnor kroppar för att utnyttja sexuellt.

Sexindustrin är gigantisk och omsätter årligen över 580 miljarder kronor. Och denna industri lobbar hårt för att vi inte ska se pornografi och sexköp som övergrepp och våld som internationella dokument inom EU och FN, nu definierar det som utan som arbete, fri vilja eller yttrandefrihet. Och de lyckas alltmer vända retoriken, som i fallet med Amnesty.

Konsumenterna av porr är nästan uteslutande män. 90% av unga killar har använt pornografi senaste året: varav ca 10% dagligen, 25–30% flera gånger i veckan och drygt 25% några gånger per månad. Det är fortfarande bara några enstaka procent av unga kvinnor ser pornografi mer än en gång per vecka.

Vad är det då de ser i porrfilmerna:

Jo, en amerikansk undersökning av mainstreamporrfilmerna, alltså de ”vanliga” porrfilmerna, inte den sk våldsporren eller barnporren, i dessa mainstreamporrfilmer innehöll 90% av scenerna fysisk aggression – vanligast då att hålla för munnen, slå med handflatan, dra i håret, stryptag samt ”spanking.” Att kalla kvinnan nedlåtande saker som ”bitch” och ”slut” förekom i majoriteten av filmer. Dessutom s.k. ass-to-mouth i 40% av alla scener – dvs. att en kvinna utför oralsex på en man direkt efter att han penetrerat henne analt. Som kontrast innehöll bara mindre än 10% av scenerna kyssar, skratt, omfamningar, smekningar och komplimanger.

Det är svårt hitta en pornografisk film som inte innehåller förnedring eller våld.

Och detta påverkar oss. Forskning visar att konsumtion av pornografi gör män mer sexuellt aggressiva samt producerar attityder förminskar våld mot kvinnor. I simulerade våldtäktsrättegångar halverar personer som ser vanlig ickevåldspornografi under några veckor sina rekommenderade straff jämfört med kontrollgruppen. Pornografin normaliserar våld.

Sexindustrin skadar alltså även kvinnorna utanför industrin. Och alla som vill att män och kvinnor ska kunna ha jämlika relationer, oavsett om det rör kärlek, sex eller vänskap.

Men främst skadas kvinnorna som är inom sexindustrin. Våldet i pornografin är inte på låtsas eller fantasi utan drabbar verkliga kvinnor som lever och andas: Det är svårt beforska porrbranschen men forskningen som finns av mainstreampornografi visar att kvinnorna ofta får skador, analtårar dvs sår i ändtarmen, urinvägsinfektioner. De flesta är tvungna att acceptera oskyddat sex. Misshandel, missbruk och psykisk ohälsa kommer i kölvattnet. En studie av 845 kvinnor visade att hälften av kvinnorna har posttraumatiska stressymptom, PTSD, som vilket är ett symptom bl.a. på extremt våld, och detta  i samma grad vårdsökande Vietnamveteraner. Effekten av pornografi var den enda statistiskt urskiljbara när forskarna kontrollerade för andra PTSD-faktorer, t.ex. övergrepp under barndomen eller misshandel i prostitution. Pornografiproduktion är alltså traumatiserande i sig.

Och den absoluta majoriteten av kvinnorna som utnyttjas av porrindustrin är kvinnor som redan är utsatta. Forskning och offentliga utredningar visar att de som tjänar pengar på porren utnyttjar social utsatthet för att rekrytera: många har varit utsatta för övergrepp i barndomen, många varit placerade i fosterhem och på anstalter, har multipla diagnoser eller självskadebeteende. Missbruk – för att stå ut eller för att få pengar, alla missbrukande kvinnor inom kriminalvården hade någon gång fått sälja sig. Hälften av kvinnorna är fattiga.

Resultatet från SiS kartläggning visade att en av tre flickor såväl som en av tre kvinnor någon gång har fått erbjudanden om att sälja sexuella tjänster.  11 procent av flickorna och 4 procent av pojkarna under 2012 att de någon gång haft sex i utbyte mot pengar eller andra förmåner (Statens institutionsstyrelse, 2012).

Har själv suttit i en socialnämnd där vi haft unga tjejer med självskadebeteende som erbjudit män att förgripa sig på dem. Att unga tjejer kan må dåligt är inte förvånande, men jag chockas alltid av att se vilket gensvar de får av männen, att så många män i Jämtland är så villiga att utnyttja detta, att män vill slå, förnedra och skada unga tjejer.

Män som använder mer pornografi köper oftare sex. Sexköpare och kvinnor som säljer sex berättar hur sexköparna tvingar kvinnorna att tåla gruppvåldtäkter och analsex m.m. som männen sett i pornografi och vill imitera. Omkring 7,5 procent av svenska män mellan 18 och 65 år har någon gång köpt sexuella tjänster. Knappt en procent av männen har gjort det under det senaste året.

När sexindustrin betalar lobbygrupper för att prata om kvinnors fria val och lyckliga prostituerade ljuger de. Det är möjligt att det finns enstaka kvinnor som kan se sexköp som en helt frivillig historia. Men denna grupp är så försvinnande liten. Den absoluta majoriteten av kvinnor inom prostitutionen tar skada, det handlar om fattiga utsatta kvinnor, vi har alla offer för trafficking och vi vet att legaliserad prostitution finns det även mer trafficking. Är mäns rätt till utlösning och sex viktigare än kvinnors rättigheter?

När yttrandefrihet innebär att kvinnohat och sexuella övergrepp, för pornografi och sexköp är övergrepp, men inte att kvinnor ska kunna yttra saker i offentligheten utan att kränkas hotas och skrämmas, då är det något fel på vår definition av yttrandefrihet.

Vi kvinnor måste våga prata med varandra, ta bort skammen som samhället lägger på oss. Göra politik av våra erfarenheter, av de trevande händer, könen som trycks emot oss, blickarna och orden som dömer våra kroppar och talar om vad vi förtjänar. Tala med varandra om det smärtsamma, stödja varandra, visa systerskap, förändra samhället. Ni män som vill solidarisera sig måste problematisera mansrollen och utmana andra män och stötta kvinnor.

Tillsammans stoppar vi våldet. Tack.

Tal till minne av Kristallnatten 9 november 2014

Vi är här för att hedra dem som drabbades av nazisternas judehat i Novemberprogromen för 76 år sedan. Det var mellan natten den 9:e och 10:e november 1938 som över 1 400 synagogor brändes och förstördes. Omkring 7 500 judiska butiker fick skyltfönstren krossade, vandaliserades och plundrades. Judiska hem förstördes. Människor med judiskt påbrå misshandlades och omkring 400 mördades. 30 000 judiska män arresterades och skickades till koncentrationslägren Dachau, Buchenwald och Sachsenhausen. En del av de judar som lovade att lämna Tyskland för att aldrig återvända blev senare frisläppta. Men vi vet vad som sedan hände med judarna under förintelsen, där cirka sex miljoner judar mördades.

Tyska regeringen gav dessutom judarna skulden för de enorma materiella skadorna från Kristallnatten och tvingade dem att betala ett kollektivt skadestånd på en miljard mark till staten.   Namnet Kristallnatten kommer från allt glassplitter som täckte gatorna. Men det var inte främst glasrutor som gick sönder under Kristallnatten. Det var människor, drömmar och liv. Det var inte glasrutor som sprack utan det var samhället, drömmen att kunna leva tillsammans utan våld och i solidaritet. Det som gick sönder var demokratin.

Vi är här för att minnas och hedra de judar som drabbades då och nu av hat. Men vi är också här för att uppmärksamma och protestera mot det nazistiska våldet som drabbar andra grupper som homosexuella, rasifierade, funktionshindrade. Det nazistiska våldet drabbar även politiska motståndare, speciellt vänsteraktivister, feminister men även journalister och andra som granskar och värnar det öppna samhället.

Jag läser precis boken ”Min mormor hälsar och säger förlåt”. I den jagas och mobbas 8-åriga Ester i skolan. Hon vet egentligen inte varför, de tycker nog hon är annorlunda, men egentligen är det bara att hon finns som verkar vara problemet. Föräldrar och lärare och mobbare menar att hon måste anpassa sig, att det måste vara något hos henne som provocerar eller är fel, annars skulle hon väl inte mobbas och jagas. Men hon och hennes mormor förstår att orsaken ligger hos mobbarna, det enda hon gör är att finnas och det tolererar de inte. Speciellt om hon vägrar skämmas för det och ändå försöker ta plats. Då slår hatet och våldet till. Ibland är det så det fungerar – för hatarna räcker det med att vi som sticker ut, som inte kan tryckas in i deras norm, finns. Det märks inte minst i kommentatorsfälten när kvinnor uttalar sig. Och felet eller skulden ligger aldrig på den som drabbas.

Vi vet att nazismen andas och livnär sig på ekonomiskt förtryck, arbetslöshet, ojämlikhet och maktlöshet. Vi måste därför arbeta mot detta samtidigt som vi arbetar mot nazismen och det nazistiska våldet. Vi behöver kunskap, organisering, jämlikhet och mod för att skapa ett samhälle utan fascism och våld.

Mod är en muskel. Det blir större om vi tränar upp det. Och vi vet att vi kommer att behöva träna upp vårt mod. Vi ska bygga upp det genom att ta diskussionerna, genom att solidariskt våga se när andra trycks ned och det rasistiska hatet sipprar fram i vår vardag i skolan på jobbet eller i kulturen. Då ska vi finnas där som motvikt och vägra acceptera det.

Mod är en muskel. Det bli blir större om vi tränar upp det. Och vi ska träna vårt mod. När de klottrar ned våra dagis och skolor med hakkors ska vi finnas där och täcka över hatet med hjärtan och blommor, när de attackerar våra demonstrationer mot rasism, sexism och demokrati försvarar vi oss.

Mod är en muskel. Det bli blir större om vi tränar upp det. Och det är dags att visa mod och låta vårt mod växa, i kommentatorsfält, genom praktiskt solidaritet och att vägra en människosyn som bygger på hat mot judar, rasifierade, hbtq-personer, funktionshindrade, kvinnor, tiggare, hemlösa, missbrukare eller andra utsatta.

Det bästa sättet att hedra offren för Kristallnatten och förintelsen är att vi modigt ställer oss upp och står i vägen för det nazistiska våldet. Vi gör det tillsammans. Och vi gör det nu.

PS

Liknelsen med mod som muskel har jag tagit från den amerikanska skådespelerskan Ruth Gordon 1896-1985 som ska ha sagt: "Courage is like a muscle strenghthened by its use"

Äntligen kan jag andas

Under stress spänner vi oss ofta. Axlar och skuldror dras upp, vi biter ihop käkarna och andas inte lika djupt. Ofta smyger stressen sig på oss och vi märker inte hur spända vi faktiskt varit förrän vi får skäl att slappna av. Många är vi som blivit sjuka första dagen på semestern; vi håller oss uppe och när vi slappnar av kommer det fram hur vi egentligen mår.

Valet är över. Mycket klokt -och dumt- har skrivits om resultatet. Besvikelser och rädsla över rasisternas framgångar. Glädje över regeringsskiftet som sedan byttes ut mot besvikelse och oro när sossarna dumpade vänstern och fick miljöpartiet att gå med på ökade försvarsutgifter och förbifart Stockholm. Eller när Mp drev igenom att RUT-bidraget skulle bli kvar.

Mina känslor för valresultatet är ”all over the place” och jag har ingen färdig analys eller något väsentligt att tillföra eftervalsdebatten. Men i en tråd på sociala media skrev en vän till mig ”Äntligen kan jag andas” och en annan skrev ”blev nästan tårögd när Wallström berättade inriktningen för utrikespolitiken. Inga konstigheter egentligen. Men först då insåg jag hur otroligt tunga dessa åtta år har varit”.

Att erkänna Palestina, att vinstintressena i välfärden ska bort 2016 (få se hur det blir), att se det principiellt felaktiga och ojämlika i RUT-systemen, även om det bara är läx-RUT som slopas. Skrotningen av FAS 3, att funktionshindrade och jämställdhet lyftes i regeringsförklaringen. Att jobbskatteavdragen ska reduceras, i och för sig bara från 50 000 kr/mån och inte 30 000 kr/mån som Vänstern föreslagit eller 40 000 kr/mån som Miljöpartiet föreslagit mm. Allt är viktigt och välkommet. Inget hade gjorts med alliansregeringen.

Men oavsett alla sakfrågor är min stora känsla att retoriken ändrats; att politiken getts ett annat syfte och innehåll. Nej, revolutionen kommer inte att ske i riksdagen, det kommer jag aldrig att köpa, oavsett utropen från Fi. Men regeringsskiftet har gjort något. Vi har inte längre en twitterberoende utrikesminister som misstänkts haft sina oljefingrar inblandade i folkmord. Eller en kulturminister som vill bli kallad underhållningsminister för kultur låter så tungt och jobbigt. Eller en regering som tror att arbetslösheten blir mindre genom att straffa sjuka, fattiga, pensionärer, studenter och funktionshindrade. Som tycker jämställdhet stavas RUT och vårdnadsbidrag. Jag vågar tänka framtid och tro på politikens roll. Jag spänner mig inte och inväntar nästa slag som jag gjorde under allianstiden, inväntade nästa skattesänkning, nästa utförsäljning, nästa förbättring för de redan priviligierade och nästa spark mot dem som har det svårast. Jag känner hur jag slappnar av. Och hur spänd jag varit. Hur otroligt tunga dessa åtta år har varit.

Jag läser hur vänstern i olika lokala sammanhang efter valet fått igenom frågor som lokala försök med sex timmars arbetsdag eller som i Östersund: gratis bussturer för unga och en social investeringsfond. Ser hur politik gör skillnad.

Jag är inte så naiv att jag tror på snabba förändringar eller obegränsade möjligheter för en minoritetsregering att driva en radikal politik när det gäller miljö, feminism, funktionshindrades rättigheter och klassfrågor. Jag önskar att Vänstern blivit starkare i valet och kunnat bilda majoritet med regeringen. Men den nya regeringen har börjat lovande på flera sätt och de för en retorik som gör att vi kan ställa krav på dem. Krav på förbättringar. Det kanske nu äntligen är tid att prata om förbättringar istället för att invänta nästa försämring. Och det bär med sig hopp. Det kan bidra till att mota bort de högerextremas framgångar och det som göder fascismen. Jag kan äntligen andas igen.