Du står inte ensam

I dagarna har anhöriga runt Ghader Ghalamere och aktivister i Ingen människa är illegal kämpat för att stoppa utvisningen av Ghader till Iran. Ghader har flyktingstatus enligt UNHCR, har varit i Sverige i över fem år och han och hans sambo har två små barn ihop, den ena inte mer än några månader gammal. Båda barnen har svenskt medborgarskap. Det är byråkrati som gör att han måste till ett land utanför Schengen för att söka uppehållstillstånd. Migrationsverket vill skicka honom till Iran, det land han flydde ifrån och där han riskerar tortyr och kanske även dödstraff. Det viktigaste nu är att, om de deporterar honom, inte gör det till Iran utan Turkiet eller något annat land.

Ghader med sina barn

Idag i Länstidningen berättar Ghader att han, trots hans och hans familjs fruktansvärda situation, är glad över det stöd han har fått:

– Jag kan inte beskriva det. Jag är väldigt glad över det svenska folket, de är bäst. I Östersund, Gävle, Stockholm – de ställer upp. De försökte på flygplatsen, här har det varit en stor demonstration och de ska vara aktiva. Jag är väldigt glad att de bryr sig så mycket.

Hans ord stannar hos mig. Att han, i sin pressande situation, uppskattar att det finns människor som visar att vi bryr oss. Om det är så att bara faktumet att människor faktiskt försöker hjälpa, är ett stöd för Ghader och familjen, är det värt vad som helst och maktlösheten bryts. Maktlösheten inför byråkratins kvarnar och en flyktingpolitik som blir alltmer restriktiv är som en tung filt. På flygplatsen, innan beskedet att verkställighetsbeslutet tillfälligt drogs in första gången, kändes allt bara hopplöst, kallt och jag kände det som att majoriteten av människor var ointresserade och likgiltliga inför att Sverige skickar in en pappa till två små barn rakt in i ett system som vill se honom död.

Efter aktionerna på flygplatsen vällde det in stöd på sociala nätverk som facebook. Tidningar skrev om familjens och Ingen människa är illegals kamp. Genom olika människors modiga agerande, från Ghaders och familjens eget motstånd, ingen människa är illegal-aktivister, advokatinsatser och vanlig medmänniskors, som min vän och partikamrat Malin Björks, som på flyget som tog ställning och vägrade spänna på sig bälten mm, så kändes det omöjliga plötsligt möjligt.

Vi vet fortfarande inte vad som händer med Ghader. Ingen seger är vunnen än. Men jag funderar på hopp och ensamhet. Och vad vi kan och bör göra som medmänniskor när sådana här saker händer i vår omgivning.

Min mamma har berättat att hennes älskade storebror Göte dog ung i cancer. Det skedde just när kuppen i Chile pågick. Hon och familjen var naturligtvis förtvivlade, han hade två små barn och det var en intensiv sjukhusperiod där sjukhuset försökte göra allt för att rädda hans liv. Det gick inte. Familjen fanns med honom till slutet. Mamma berättade att hon mitt i sorgen ändå tänkte att var en stor skillnad med hennes bror och hennes sorg jämfört med dem som dödades anonymt, ensamma i chilenska fängelser ofta under tortyr, långt från anhöriga och värdighet. Med ett samhälle som inte försöker värna livet på medborgarna utan vill se dem döda. Anhöriga som inte visste hur deras kära dött eller vilka plågor de utstått, att de inte kunde varit där och lindrat och visat sin kärlek. Göte dog i vissheten om att hans familj var där, att han var älskad och att alla som älskade honom visste att det fanns ett samhälle som inte skydde kostnader eller resurser på att försöka hjälpa honom.

Där kommer vårt ansvar som medmänniskor och som samhälle in. Vi måste visa att vi håller ihop och att vi bryr oss om varandra. Vi kan inte hindra att vissa saker att sker, som sjukdomar, olyckor, arbetslöshet, funktionsnedsättningar eller annat. Men vi visa att vi bryr oss och att de drabbade att de inte är ensamma. Vi kan visa civilkurage, ta ställning och inte låta orättvisor händá utan protester. Avsätta vår tid och våra pengar på att hjälpa varandra. Vi kan bygga samhällsstrukturer där vi hjälper varandra den dagen vi behöver stöd.

 Manifestation till stöd för Ghader utanför Migrationsverket i Östersund i fredags
 
Fallet Ghader hade kunnat undvikas, till skillnad från Götes cancer, det är en orättvisa skapad och administrerad av människor och ett systemfel som inte borde hända. Det är ett exempel på hur ett byråkratiskt samhälle som delar upp människor i vi och dom, bortser från humanitet och förnuft i en iver att värna gränser. När systemet felar står hoppet till oss medmänniskor. Att vi visar att vi gör vad vi kan för att de drabbade åtminstone ska känna att de inte är ensamma i sin kamp, även om vi inte kan bära oron och smärtan åt dem.

Kampen för Ghader och hans familj är inte på något vis slut eller vunnen. Men jag kan ändå känna att vi nått en delseger: oavsett vad som händer (låt honom inte hamna i Iran, låt oss göra vad vi kan för att förhindra detta!) så har medmänniskor i Sverige signalerat en viktig sak: vi accepterar inte att  i tysthet se på när en medmänniska skickas till eventuell tortyr och död. Kanske hjälper det Ghader och hans familj att det finns andra, många andra, som inte accepterar det som sker. Andra som säger: Du står inte ensam.

Vill du hjälpa Ghader och familjen?

Namninsamling för att Ghader inte ska utvisas till Iran: http://namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=8782

För alla som vill stödja Ingen människa är illegals arbete. Ni kan bidra ekonomiskt till Bankgironummer: 801-9598

För uppdateringar kring Ghader Ghalamere och mobilsering om ny deportation ska genomföras: https://www.facebook.com/#!/pages/Stoppa-utvisningen-av-Mirans-pappa/444323642309167

Även Sara Lund Persson, en gammal gymnasikompis till mig, har bloggat om Ghader och där finns mer om själva fallet: http://sara-enannanvrldrmjlig.blogspot.se/2014/04/fallet-ghader.html?spref=fb

Rapport från en tärande. Med hjärtat i handen.

Imorgon läggs Bilbo, vårt älskade 14 åriga barn, in på sjukhus för operation. Igen. Jag har inte längre koll på vilken gång i ordningen. Runt tio gånger, med första operationen när han inte ens var en månad gammal. Senaste sju åtta gångerna har det handlat om hans höfter. De sågar av benet och fixerar det rätt. En ganska tuff operation med smärtor efteråt och några veckors känslighet då benen ska växa ihop. Varje operation, varje gång står vi föräldrar där maktlösa inför smärtan. Vi kan bara finnas där och trösta, läsa och prata och jag tror inte du behöver vara en förälder själv för att förstå att det kramar ur våra hjärtan.

Ironiskt nog var det en stor artikel (här är länken) igår i Länstidningen om landstingets enorma underskott. 32 miljoner över budget ligger det på. En bidragande orsak är skatteutjämningssystemet som gynnar rika storstadslän. Fram till 2011 har landstinget i Jämtland på detta sätt förlorat 65 miljoner. En av mottagarna är Stockholms läns landsting, som har sänkt skatten medan Jämtland har tvingats att höja den.

Men artikeln skriver inget om det. Istället lyfts sjuka funktionshindrade barn ut som kostnadsdrivande: för tidigt födda barn och barn som behöver specialistvård. Artikeln pekar speciellt på fem enskilda barn med sällsynta diagnoser, varav en med en sällsynt sjukdom.

 

Jag tycker artikeln är obehaglig och skrämmande. Fem barn pekas ut som ansvariga för underskottet och som "kostnadsdrivande". Dessutom kan de antagligen identifieras då Jämtland är så litet, vilket är ett brott mot personuppgiftlagen eller sekretesslagen. Dessa familjer har antagligen en ganska tuff situation ändå. De behöver inte skuldbeläggas med hela landstingets underskott. Bilbo fick en gång opereras i Lund och flögs med sjukplan tillbaka till Östersund. De berättade faktiskt för oss sen hur dyrt det varit och att läkaren som beviljat det fått påpekanden. Ska vi ska be om ursäkt för att vi finns?

Jag brukar tänka att jag är så glad och tacksam över att leva i ett samhälle där vi har en välfärd där funktionshindrade har rätt till ett självständigt liv genom assistans, genom gemensamt finansierade hjälpmedel och en offentligt finansierad vård. Det är tufft nog att klara vardagen utan att betala sjukvård och omsorg på egen hand, som många länder har det. Vi hade till exempel inte klarat det, trots att vi är två föräldrar som båda arbetar heltid. Vi hade naturligtvis inte kunnat jobba heltid heller utan varit tvungna att vara hemma.

Förra året blev kostnaderna på barnmedicin ”all-time high” pga av dessa barn, säger Centrumchefen i tidningen. Jag säger att det etiska bottennappet gått all-time high. Om samhället 1) inte tycker det är självklart att min Bilbo och alla andra barn som behöver vård, ska få den vård de behöver 2) tycker det är OK att skuldbelägga och peka finger åt funktionshindrade och sjuka barn, så är inte ett samhälle jag vill leva i. En av de största glädjekällorna i mitt liv, Bilbo, ska aldrig behöva be om ursäkt för att han finns.

 Bilbo och jag gör fingret åt ett dem som inte tycker funktionshindrades rättigheter är viktiga! Bilbo har så klart gett tillåtelse till att jag lägger ut bilden och hans namn.

Ett samälle som inte ser människor, och barn i synnerhet, oavsett funktionshinder eller vårdbehov, som resurser och viktiga i sig själva, är inget värdigt samhälle. Det är inte (alltid) samhällets fel  att vissa har större vårdbehov. Men vi kan skapa ett samhälle där de som drabbats får stöd och hjälp som underlättar situationen, inte gör den värre. Vi kan ha ett samhälle där mänskliga rättigheter respekteras och genomförs. Där vi visar omtanke och solidaritet. 

Det finns sätt att åtgärda bristen på resurser i kommuner och landsting. Dels borde vissa kostnader ligga på staten för att det inte går för små kommuner och landsting att planera och ha all specialistvård. Men främst behöver vi ett skatteutjämningssystem som garanterar god vård- och omsorg för alla medborgare, var vi än bor och en politik som inte urholkar vår välfärd med vinstintresse och girighet.

Jakten på kostnader har för längesedan gått för långt.

PS

Jo, jag tog mig tid och anmälde artikeln till Datainspektionen.

En välbehövlig käftsmäll i rättan tid

Igår, torsdagen den 3 april, var jag på en teater som jag bäst kan beskriva som en utbildande käftsmäll. Två unga män i träningsoveraller och ett blädderblock lyckas på något sätt fånga fascismens kärna på sextio minuter på en scen på Kulturhuset i Skärholmen. Föreställningen heter Vårt förakt för svaghet och bygger på Harald Ofstads bok med samma namn. Boken dammsuger Mein Kampf och andra dokument från Hitlertiden i Tyskland och får fram beståndsdelarna i nazismens/fascismens bruna ideologi. Både boken och pjäsen visar hur rasism, antifeminism, homofobi, förakt för funktionshindrade och andra ”svaga” grupper hänger ihop i en logik som handlar om makt. Det här är ingen recension utan bloggen blir ett sammelsurium av mina egna tankar efter föreställningen som jag blandar med citat från boken.
 

Fascismen dyrkar makt. Makt ger rätt. Makt är rätt. Svaghet är maktlöshet. Livet är en kamp där den starke vinner.

Den starke måste härska, inte låta sig smälta samman med den svagare och sålunda offra sin egen storhet. Bara den födde veklingen kan uppfatta detta som grymt, men därför är han också bara en svag och inskränkt människa. Ty om denna lag inte härskade skulle ju varje högre utveckling av alla levande väsen vara otänkbar. (Mein Kampf).

Den som kan besegras ska besegras. Den starka har inte bara rätt utan skyldighet att vinna och slå ut andra. Då blir det logiskt att skära ned på arbetslösunderstöd, pensioner och stödet till funktionshindrade, vilket Nationalsocialisterna också gjorde. Från 1930 till 1933 hade till exempel hälsovårdsbudgeten halverats i Tyskland från 125 miljoner till 65 miljoner. Tankar om solidaritet hotar kärnan i det fascistiska budskapet.

..att till varje pris rädda tom den svagaste, den mest sjukligaste,.. är ett hån mot naturen och dess vilja.! (Mein kampf)

Vem är stark? Vinnare och förlorare i nazismen

Vem är då stark? Nazismen pekade ut underlägsna ”raser”, som judar, romer och icke-arier. Idag pratar sd alltmer om ”kultur”, men innebörden är densamma. Men svaghet för nazister handlar även om ”degenerade” individer, som konstnärer som gör konst som inte passar normen, eller politiska aktivister och feminister som står för jämlika ideal. Män är norm och ska symbolisera kraft, brutalitet och makt, men vissa typer av manlighet ses som otillräckliga, som funktionshindrade, och andra som hotfulla (till exempel invandrare), vissa är både otillräckliga och hotfulla, som bögar.

Vi människor kategoriseras och värdesätts utifrån en mängd ”egenskaper. Kategorierna är sammanflätade med makt och de kan betyda olika saker vid olika tidpunkter, samhällen och situationer. ”Friska” normativa (vältränade, vita) kroppar är idealet och längst upp i toppen står den maskulina vita heterosexuella mannen. Alla andra grupper hamnar utanför: homosexuella, bisexuella, transsexuella, asiatiska, svarta, samer, romer, östeuropéer, muslimer, kvinnor, äldre, personer med Downs syndrom, rörelsehindrade, fattiga, arbetare, arbetslösa, socialbidragstagare.

Att vinna är starkt. Att vara en vinnare är att ha makt. Att vara en vinnare ger privilegier. Att vara en förlorare är att inte duga. Och vi odlar alltmer fram ett vinnarsamhälle tror jag. Bli en vinnare på ditt pensionssystem, på jobbet, i relationen, i din idrott. Gemenskap, solidaritet och ha kul smakar inte lika gott som att stå ensam på pallen med guldet. De som inte lyckas får skylla sig själva.

De här strukturerna, det här föraktet mot svaghet är ett tungt kulturellt bagage i västvärlden, ett bakgrundsbrus, luften vi andas, en kuliss till alla institutioner och handlingar. De påverkar personliga möten, våra ekonomiska förutsättningar och våra livsval. Det är dessa fördomar och maktstrukturer som fascismen känslomässigt spelar på för att vinna inflytande. Det finns naturligtvis andra tankegods i samhället, som idén om mänskliga rättigheter och lika värde. Men om vi inte ansåg vissa människor mindre värda skulle vi inte acceptera till exempel att tusentals människor drunknar i Medelhavet på väg till Europa, vi skulle inte acceptera att funktionshindrade inte tillåts komma in i offentliga lokaler, att homosexualitet förföljs eller att kvinnor systematiskt får lägre lön än män.

Eftersom värderingarna finns under ytan i vår kultur, är det inte alltid lätt att se igenom dem. Pjäsen hjälper oss att se. Och känna på huden. Pjäsen tar inte bokens intellektuella grepp utan är en praktisk gestaltning av bokens innebörd. Schnauzrar, slag, ömhet och Volvoreklamen med Zlatan visslar förbi. Med en skrämmande aktualitet får vi glimtar av det maskulina våldet som ligger under ytan på ett mansideal som bygger på identifiering av makt och ytterst av makten över liv.

 Don't question authorities

Dyrkan av makt följs av lydnadskrav, antiintellektualism och brutalitet. Pjäsen visar handfast på hur lätt det är att få oss att släppa vårt kritiska tänkande och agera på order. Auktoriteter ska lydas och inte ifrågasättas.

Den blinda lydnadens klarhet skulle försvinna om vi inom oss över huvud taget ställde frågan om en order är ond eller god. (Rosenberg 1933, en av Hitlers nära män, Riksminister för de ockuperade områdena i Öst)

Idealet med styrka, lydnad och antiintellektualism kanske gör fascismen extra lockande för vita arbetsklassgrabbar. Som tröst för att han själv blir förtryckt finns det grupper som står lägre ned på stegen och som han får sparka på. Fascisterna menar att det inte pågår en kamp mellan klasser utan en kamp mellan olika raser, var lojal med makten, de rika, och sparka nedåt. Arbetarrörelsen är en internationell rörelse som kampar för demokrati och jämlikhet – direkta motsatser till fascismens ideal. Det gör rekryteringen av arbetarklassens killar till rasistiska och fascistiska organisationer extra tragiskt och hotfullt.

Pjäsens aktualitet påpekas även i pjäsen när skådespelarna på slutet namnger många av de händelser i Sverige idag där paralleller till nazityskland kan göras: hur papperslösa jagas genom REVA och nazister attackerar meningsmotståndare.

Kvinnosyn och homofobi

På väg hem från pjäsen funderar jag på frågan om kön. Familjepolitik och inskränkningar av kvinnors rättigheter är en central pelare i fascismen. Även om det ligger som en dold röd tråd i pjäsen tänker jag att det kunde lyfts upp mer. Kvinnans plikt är att sköta hemmet och föda ariska barn till nationen. När nazisterna kom till makten 1933 utestängdes kvinnorna från arbetsplatserna. Gifta kvinnor fick inte ha statliga tjänster. Kvinnornas möjligheter att studera vid universiteten reducerades kraftigt. Kvinnorna ansågs inte kunde tänka logiskt:

Kvinnan, vars själsliga känslor mindre bestäms av abstrakta förnuftsskäl än av en obestämd, känslomässig längtan efter en kompletterande kraft, och som därför föredrar att böja sig för den starke. (Mein Kampf)

Mannens värld är stor i jämförelse med kvinnans. Mannen tillhör sina plikter och bara emellanåt ägnar han en tanke i förbifarten åt kvinnan. Kvinnans värld är mannens. Hon tänker bara på annat emellanåt. Det är stor skillnad.

Nationen är en central symbol som kopplas ihop med en kvinnlighet som ska försvaras av nationens söner. Den vite mannen/svensken måste försvara Kvinnan och Nationen. Men det kan männen inte göra om feminiseringen av män fortsätter. Feminismen passiviserar män genom att tjata om ojämställdhet. Feminismen försvagar män och gör kvinnor självständiga vilket hotar nationen. Därför är fascismen antifeministisk.Den norska högerextrimistiska mördaren Anders Behring Breivik Behring skriver: Kvinnor ska vara makor och vara hemma, inte vara soldater eller poliser, och män bör hålla upp dörrar för kvinnor. Barn ska inte födas utanför äktenskapet. Glorifierande av homosexualitet ska fördömas. Hans manifest uttrycker ett skarpt hat mot kvinnors frigörelse.

En gammal valaffisch från Sverigedemokraternas barndom

 Det (jämställdheten) har gått för långt. Vi är biologiska kön och det ger oss vissa förutsättningar. Genuspedagoger vill begå övergrepp på barns identitet. Vi är emot hela genuspedagogiken som är ett obligatorium i förskolan idag. Idag diskriminerar man männen. Vi vill ha sann jämställdhet. (Hanna Wigh i Sverigedemokraternas kvinnoförbund, SD-kvinnor)

Verkliga män är bundna till varandra i tävlande kamratskap och i lojalitet mot ledaren. I brödraskapandet uppstår ett behov av att dra en kraftfull gräns mot homosexualitet. Män ska vara homosociala och dyrka maskulinitet och maskulina symboler, men inte låta den bli handgriplig. SS införde dödstraff för homosexualitet. Både hos Nationaldemokraternas och hos Sverigedemokraterna återfinns hatet mot homosexuella.

Samhället ska aktivt främja traditionell heterosexuell familjebildning, och inte ge "samhälleligt erkännande" till "perverterade familjeformer". (Nationaldemokraterna)

Sverigedemokraterna ger uttryck för en liknande syn på familj, jämställdhet och homosexualitet. De var emot att homosexuella skulle få gifta sig eller adoptera/inseminera barn. Partisekreteraren Björn Söder har flera gånger jämfört homosexualitet med tidelag. På senare tid har sd försökt få bort den homofoba stämpeln genom att säga att de inte bryr sig om sexuell läggning. Men i sd:s partiprogram blir det tydligt att de är heterosexualitetens förkämpar. Till exempel är de numera (efter att tom kd bytt åsikt) ensamma om att stödja tvångssteriliseringen av transsexuella. Ur SD:s partiprogram:

Det är Sverigedemokraternas uppfattning att det existerar medfödda skillnader mellan de flesta män och de flesta kvinnor som går bortom det som kan observeras med blotta ögat. Vi är också av den uppfattningen att de manliga och kvinnliga egenskaperna i många fall kompletterar varandra och av bland annat den orsaken anser vi att alla barn bör ha rätt till både en mor och en far i sitt liv.

Den skrivningen ligger inte långt efter Behrings resonemang kring könen:

Män och kvinnors traditionella sociala roller reflekterar deras olika natur och homosexualitet är moraliskt fel.

Lite tankar på väg hem från föreställningen

På tunnelbanan på väg hem diskuterar jag pjäsen, rasism, Sverigedemokrater och motstånd med en annan kvinna som såg pjäsen. Vi är båda lätt omtumlande och tankarna och diskussionen hoppar. Det sista hon säger till mig innan vi skiljs är orden: Vi måste börja namnge saker, kalla saker vid dess rätta namn.

Ja, om inte förr så är det dags nu att stå upp för människovärdet, för de svaga, för de olika, för de som inte passar in i en allt mer slimmat och likriktat samhälle. Fascismen finns ibland oss och medan uttalade nazister alltmer går till attack på gatorna så tar Sverigedemokraterna in den i finrummet. Varken på gatorna eller i salongerna kan den accepteras.

Jag önskar att alla, inte minst ungdomar, skulle få se pjäsen och diskutera den. Fantastiska skådespelare, överraskande manus och ett scenspråk som har ett direkt tilltal och aktualitet inte bara i ämnet utan i form. Har ni tillfälle gå och se den. Jobbar ni på en skola och har möjlighet att ta dit pjäsen – gör det. Där pjäsen tar slut börjar diskussionerna. De där diskussionerna om människosyn och människovärde vi måste ta. Och ta nu.