Neddragningar, våldsutsatta kvinnor och systerskap

 

Det är inte varje dag som jag kan säga att jag varit på en manifestation som är livsviktig. Men igår, lördagen den 29 mars, var jag det.

Sociala samrådsgruppen, ett länsövergripande samarbetsorgan för kommunerna där ordföranden och vice ordföranden för socialnämnderna sitter, vill halvera bidraget till Kvinnojouren i Östersund/jämtland. Istället vill de satsa pengar på Centrum mot våld som idag erbjuder behandlingssamtal och rådgivning men inte har boende.


Samtidigt har det kommit alltfler kvinnor och barn som behöver stöd till Kvinnojouren. Kvinnojouren i Östersund genomförde under 2013:

  •        4 272 stödsamtal på telefon.
  •       26 personliga samtal med kvinnor i veckan
  •       följde med kvinnor på möten, rättegångar med mera fem gånger per vecka

Centrum mot våld har också en viktig verksamhet men verksamheterna kompletterar varandra. Det är som att lägga ned öronmottagningen och säga att det spelar ingen roll för att ögonmottagningen ska få mer pengar.

Vi tände 102 marshaller i formen av ett kvinnotecken, som symboliserade de 46 kvinnor och 56 barn som bott på kvinnojouren under 2013. Att vi samlades till stöd för jouren visar på flera saker:

  • Att mäns våld mot kvinnor är oacceptabelt
  • Att våldsutsatta kvinnor och barn har rätt till ett bra stöd

Men att stödja kvinnojouren är också ett upprop och stöd för kvinnosolidaritet; för det är det som kvinnojourens verksamhet bygger på. Vi feminister vet att mäns våld kan drabba alla kvinnor. De flesta av oss har erfarenheter av olika former av våld, sexuellt tvång, sexistiska kommentarer, hot och rädsla. Detta kan vi bygga systerskap och motstånd kring. Vi kan göra våra erfarenheter politiska och stödja varandra. Det går inte att professionalisera gemensam frigörelse och systerskap.

 Eva-Britt Svensson (v), tidigare EU-parlamentariker talade på manifestationen.

Jag blir extra upprörd över förslaget att halvera bidraget av tre skäl:

1)    Jag sitter i socialnämnden i Krokom och vi har skyldighet att ge kvinnor stöd

2)    Jag vet vilket jobb kvinnojouren gör, hur de alltid ställer upp, dag som natt, lyssnar, hjälper till att flytta, följer med på rättegångar, passar barn, ger praktiska råd m m. Det arbetet som läggs ned av de anställda och ideella är enormt. Som fd revisor i jouren vet jag även hur välskött kvinnojouren i Östersund är och har även sett vilken tid och energi som går ut att kämpa med ständiga bidragsansökningar och möten med kommunerna.

3)    Utan kvinnojour hade min mamma inte levt idag. Det jag inledde med att säga; att kvinnojourens verksamhet handlar om liv, är bokstavligt sant och en kunskap som är inristat i mitt hjärta.

Vi vill att stödet till kvinnojouren ska finnas kvar och att kommunerna tar fram en långsiktig lösning för att garantera Kvinnojourens verksamhet. Kasta inte bort den kunskap som jourrörelsen utvecklat genom systerskap och tät kontakt med utsatta kvinnor.

Det kommunerna i Jämtland borde ta itu med är att se till att kunna erbjuda våldsutsatta missbrukande kvinnor och kvinnor med psykisk sjukdom bra stöd och boende. Dessa grupper är extra utsatta och jouren kan inte ta emot dem. Där behövs det en annan kompetens, resurs och verksamhet än vad kvinnojouren kan och ska ha. Dessa gruppers rättigheter måste tillgodoses.

Jag har tagit initiativet till ett partipolitiskt obundet upprop som jag uppmanat politikerna här i Jämtland att signera. Jag har även startat en namninsamling på nätet till stöd för jouren. Skriv under och sprid gärna.

Neddragningar ska inte göras på våldsutsatta kvinnor och barns bekostnad.

PS

För statistik kring våld mot kvinnor: se ROKS (Riksorganisationen för Kvinnojourer och Tjejjourer i Sverige) eller läs gärna den nya omfattningsundersökning från EU  om våld mot kvinnor som kom tidigare i år.

EU-debatt, ärtsoppa och liberala vurpor

Igår kväll, den 24 mars, var jag på en EU-debatt som Folkpartiet inbjudit till. Bra att komma igång inför valet. Det kom ingen från S, M eller Kd så de enda partierna som var representerade var Fp, C och Vänsterpartiet.

Jag ser lite sur och koncentrerad ut här. Men annars tyckte jag nog att jag var rackans pigg och på hugget debatten igenom :-)

I folkomröstningen om medlemskapet i EU 1994 var jag och Vänsterpartiet aktiva motståndare till EU. Den omröstningen vann ja-sidan, uppbackade av de stora partierna och Svenskt Näringsliv, med 52 procent mot 48. Var även mot införandet av euron som valuta när vi folkomröstade om medlemskap i valutaunionen EMU 2003 där vi på nej-sidan vann med 56 procent mot 42 procent.

Jag är fortfarande EU-kritisk och vill att Sverige lämnar EU på sikt. Euron har kapsejsat så inte ens anhängarna längre vågar stå för att de vill införa den (förutom Fp). Euro-krisen har tydligt visat problemen med unionen, inte minst Greklands situation, bra beskrivet av Kajsa Ekis Ekman. Men bara några år sedan, 2010, gick Alliansen ut med att de ville ha ny folkomröstning om medlemskap i EMU. Det säger de inte nu i valtider.

Skälen att vara emot EU står sig:

  • Demokrati - i EU bestämmer inte vi tillsammans genom val vilken ekonomisk politik vi ska föra: den är redan inskriven i fördragen, EU:s grundlagar. Fördragen lagfäster att marknaden går före människor och miljö. Sedan har vi det demokratiska ”underskottet” där Parlamentet tillsammans med ministerrådet inte har makt att lägga fram lagförslag utan bara får reagera på EU-kommissionens. EU-kommissionens arbete sker dolt och kommissionärerna får inte ta nationella hänsyn utan ska agera på EU-mandat. EU-institutionerna myllrar av lobbyister, runt 10 000 där 80 procent kommer från industrin.
  • Offentlighetsprincipen inskränks. Tom konstitutionsutskottet har reagerat över inskränkningarna. Sedan 2009 har 69 ändringar i sekretesslagen införts. Senast i november kom nya inskränkningar. Endast V och Mp röstade emot.
  • Alliansfriheten. Det sas att Sverige kunde behålla sin alliansfrihet. Både Maastricht- och Lissabonfördraget säger att det ska bli en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Och det militära samarbetet byggs snabbt upp.

Det finns många andra skäl att vara kritisk, som EU:s restriktiva flyktingpolitik där Sverige inte kan sätta egna mer humanitära regler.

Jag har faktiskt en viss förkärlek för visst socialliberala tankegods som Rawls idéer om att varje människa har rätt till den största uppsättning grundläggande friheter (som yttrandefrihet, föreningsfrihet mm) som är förenlig med att alla har samma friheter. Sociala och ekonomiska ojämlikheter ska vara anordnade så att de gynnar de människor som har det sämst ställt och diskriminering är inte tillåtet. Fina grejer. Sen begränsas våra möjligheter till dessa friheter av saker som maktförhållanden och resursfördelning och det krävs politiska åtgärder för att skapa jämlika förutsättningar. Men ändå – trevligt tänk.

Därför var jag extra nyfiken på hur Sveriges till namnet liberala parti skulle försvara sin hållning i EU-frågor som datalagringsdirektiv och FRA där de inte alls ser problem med övervakning och annan integritetskränkande behandling. Eller som inskränkningarna i offentlighetsprincipen.

Men det var inte mycket Fp hade att komma med mer än att det är nödvändigt med övervakning i globaliseringstider och att offentlighetsprincipen inte är så mycket att hänga i julgranen ändå. Nehepp.

Inte heller tycks det vara något problem med att EU:s grundlagar bara garanterar fri- och rättigheter för företag och kapital – inte människor, arbetsrätt eller miljöhänsyn. Nehepp.

Det var visioner om EU som ett fredsprojekt och ett grönt EU med klimatet i fokus. Det är ju lätt att slänga ur sig massa önskningar om EU. Visioner är bra för all del, men vi måste också veta och utgå från vad EU faktiskt är och vilka förutsättningar det finns inom ramverket. Det är skillnad på visioner och illusioner. Jag önskar jag skulle kunna flyga, men det finns en tyngdlag och jag har inga vingar vilket gör att förutsättningarna är hyfsat tuffa.

Kan inte låta bli att dra liknelsen med ärtsoppa. Det går i mina ögon inte att säga att hen vill ha ärtsoppa för ärtsoppa är bäst i världen och sedan säga att hen tycker ärtsoppa är bäst men att det inte ska finnas ärtor i den. Om du inte vill ha ärtor så är det helt enkelt inte ärtsoppa du vill ha. Vill du ha en bra miljöpolitik, ett humanitärt flyktingmottagande och demokratiska institutioner så är det helt enkelt inte EU du vill ha.

 Vill hen inte ha ärtor är det ologiskt att propagera för ärtsoppa..

När det gäller EU finns - till skillnad från hästlasagnerna där Fp:s Marit Paulsson röstade nej förslag som gick ut på att obligatoriskt ursprungsmärka kött i lasagne- en innehållsförteckning på vad EU är. Läs föredragen och se över EUs historia och de domar som varit i EU-domstolen. Då ser vi EU:s prioriteringar.

Det slår mig också ofta att de som är mest positiva till EU och menar att vi måste påverka samtidigt är de partier som väldigt sällan faktiskt använder sin röst i EU till att förändra politiken. Det är Vänstern som EU-kritiskt parti och ibland Mp (även om de tagit udden av sin EU-kritik) som varit mest aktiva i att försöka hindra datalagringsdirektiv, försöka behålla offentlighetsprincipen, få undantag för EMU inskrivet, få igenom resolutioner om våld mot kvinnor och varit pådrivande i miljöfrågor och använda sin position i EU till att bedriva offensiv politik.

Fast vi ser EU:s begränsningar så kämpar vi på och lyckas faktiskt någon gång ibland göra skillnad. Bland annat i vissa djurrättsfrågor och inte minst i jämställdhetsfrågor.

En sista iakttagelse är att skrika lite extra högt och låta tvärsäker faktiskt kan lura andra. Fp:s representant sa med sådan otrolig emfas att ministerrådet alltid tar beslutet enhällig, så att vi visst kan stoppa beslut. Det stämmer inte och jag visste det. Tvärtom: de allra flesta frågor beslutar minsiterrådet med kvalificerad majoritet, men i en del frågor krävs enhällighet, det vill säga alla medlemsländer måste vara eniga om beslutet. Enhällighet krävs främst när det gäller utrikes- och säkerhetspolitik. Men blev lite osäker när han var så bestämd och lät det passera. Dumt. Jag har mött envisa män med bristande kunskap förut och borde satt åt honom där. .

Jag själv gjorde en tabbe och sa att det var V och Mp som fått det högsta betyget i Naturskyddsföreningens rapport som släpptes i dagarna. Där bortsåg jag glatt från en Centerpartist, två kvinnliga s-ledamöter och Fp:s Marit Paulsson, som av någon outgrundlig anledning fått högt betyg, trots att hon till exempel röstade emot ett förslag om maxgräns på åtta timmar för djur som ska till slakt. Ett ganska okontroversiellt förslag, kan hen tycka, att rösta för en begränsning av djurens lidande. Men det var det tydligen för Paulsen som både i maj och december 2013 röstade emot förslaget. Men djurskydd ingick nog inte i Naturskyddsföreningens utvärdering.

 
Men jag är inte sämre än jag kan erkänna tabben – får be Centern om ursäkt på den punkten, jag tycker det är viktigt att det vi säger stämmer. Men å andra sidan har Centern fräckheten att gå ut i valet med att de vill riva uppdatalagringsdirektivet och IPRED-beslutet. Toppen och i och för sig bättre sent än aldrig. Men varför i hela hecklefjäll kom de inte på det medan frågan var aktuell och vi röstade om det?

Det blir nog en spännande valrörelse. Säkert kommer massa påståenden från alla håll och kanter. Det gäller att försöka vara påläst och saklig. Skrika högt är en sak. Ha rätt en annan.

 
 Två starka skäl att rösta på Vänsterpartiet i EU-valet: Mikael Gustavsson och Malin Björk!!! (V)i gör skillnad!

Varför ska hen då rösat i EU-valet och på Vänsterpartiet som är så kritiska? Jo, som sagt, Vänsterns närvaro har gjort skillnad, trots ett enda mandat. Vi är det enda parti som har en ordförandepost i ett utskott, jämställdhetsutskottet, och drivit igenom en radikal resolution om våld mot kvinnor. Vänsterpartiet gör skillnad i miljöfrågor där vi menar att det ska vara höga gemensamma krav samtidigt som Sverige och andra länder ska kunna ligga före. Vi försvarar arbetsrätten och jobbar hårt mot åtgärder som hotar den personliga integriteten. Vår grupp i EU, GUE/NGL, är dessutom en konfederal grupp där vi inte slaviskt måste följa gruppen medan de andra partierna är med i federala grupper där de på ett helt annat sätt är bundna att följa gruppernas hållning. Läs gärna vårt EU-uttalande.

Dessutom, och det var en sak vi i panelen faktiskt var ense om, det är viktigt med att alla som inte röstar på Sverigedemokraterna gör sin röst hörd. EU-parlamentet är redan mörkgrått/blått och starkt konservativt. Prognoserna säger att högerextrema partier kan få ungefär 100 av de 766 platserna. Den plattformen ska vi inte ge dem.

Vart tog pundaren vägen? Vi, dom, en förskjuten debatt och villkorade rättigheter.

Idag, den 18 mars, rapporterade regeringens nationella hemlöshetssamordnare en ökning av andelen personer som saknar egen bostad på grund av ekonomiska problem eller arbetslöshet, snarare än på grund av missbruk eller psykiska problem.

Det är allvarligt. Men när jag läste detta var det något som skavde. Något som antyder hur debatten idag ser ut och vem som räknas.

För några år sedan släppte Kronofogdemyndigheten en rapport om överskuldsättning som hette ”Alla vill göra rätt för sig”. Rapporten visar hur överskuldsättning påverkar hälsa och sociala relationer. En väldigt bra rapport med ett sympatiskt perspektiv. Den ville lyfta att folk som var skuldsatta inte var det på grund av ”lathet” eller av egen förskyllan. Tidigt i det medeltida katolska Europa fördömde samhället bankiren eller ockraren. Men snart var det den skuldsatte som fick skämmas och som utsattes för olika former av sanktioner. Stöd till fattiga erbjöds endast på väldigt förödmjukande villkor. Den synen på fattiga och skuldsatta lever kvar och påverkar lagstiftningen som skuldsaneringslagen.

Kronofogden ville visa att överskuldsättning oftast beror på arbetslöshet, sjukdom eller konkurs och därmed inte borde vara så skambelagt – det är inte individens fel om fabriker läggs ned på en liten ort och den plötsligt arbetslöse står med ett lån hen inte kan betala av. Andra personliga bekymmer som skilsmässa och dödsfall i familjen har också betydelse. Det finns egentligen inte några särskilda kännetecken avseende exempelvis utbildningsnivå, familjesituation eller ålder. Alla typer av hushåll kan bli överskuldsatta.

Sympatiskt. Kronofogden ville inte demonisera utan lyfta bort skammen. Men någonstans hör jag en röst: men de andra då? När de som inte är präktiga råkar ut för problem? Är det inte lika för jäkligt om de hamnar utanför samhället? Varför är det otäckare och ett mer akut problem om ”vanliga” människor blir hemlösa än om psykiska sjuka och missbrukare blir det? Är det inte egentligen allvarligare om de som redan är utsatta hamnar i en än mer utsatt situation?

Vem står upp för pundarna? För tiggarna? För de prostituerade? För de psykiskt sjuka? De kriminella? De som vi inte riktigt vill se i ögonen? De som inte riktigt passar in i lean-samhället? De människor som livet och samhället gjort lite tufsiga? Vem försvarar deras rättigheter?

Alla har vi dagar då livet jäklas med oss. Då vi känner oss toviga, slitna och helst inte vill gå upp ur sängen. Dagar då vi inte kan förstå hur det ska kunna fungera, där vi känner hopplösheten och meningslösheten sippra in i porerna. Dagar då vi bara vill ge fingret åt alla samhällens måsten och plikter. För en del flimrar bara känslan förbi ett kort ögonblick, för andra stannar den som en kronisk värk. En del mer eller mindre föds in i situationen och får inte så många möjligheter att ta sig ur. Våra skäl att ramla ned i det hålet ser olika ut och har olika styrka.

Men samhället har inte tid eller resurser för kantiga personer som inte är perfekta kuggar i samhällshjulet. Bo Södersten talade om närande och tärande verksamheter där det privata näringslivet och att sälja bomber eller stridsflygplan sågs som närande medan offentliga sektorn som skola, vård och omsorg, sågs som tärande. Vilket författaren Sven Wernström, ni vet, författaren till boken "Trälarna", har skrivit underhållande om. Den som tär kan inte vara nogräknad utan får finna sig i att leva på nåder. Den som "tär" kan tappa sina medborgerliga rättigheter. Jag har en god uppfattning vilka som jag skulle se som tärande i samhället om vi ska hålla diskussionen på den nivån. Och det är inte hen på socialbidrag, missbrukaren eller den funktionshindrade utan de som skor sig på andras behov, riskkapitalister inom vård, omsorg och skola, företag som förstör miljön för att nämna några.

Men jag tycker mig ana att vi faller in i den Söderstenska fällan när vi, i ivern att visa att så mycket i samhället är fel så det till och med drabbar oss vanliga, nästan får det att låta som att så länge hemlösheten och fattigdomen inte drabbar medelklassen, så är den, om inte ok, så i alla fall något som inte är så konstigt. Men färre och färre klarar att leva upp dagens hårda inkluderingskrav. Vi börjar tycka att det är ok att prata om att vård inte är en självklar rättighet utan att vi som patienter måste leva upp till vissa inkluderingskrav. Kanske borde inte rökare inte borde få operationer om de inte slutar röka som Tyresö moderaten Dick Bengtsson förslår? Han vill inte lägga något förbud kring rökning som drabbar bolagens vinst och hindrar individens val, men varför inte villkora sjukvården så att de som röker (arbetarklass) nekas vård? Varför ska samhället lägga ned resurser på personer som inte själva hjälper till? Människor med fetma eller barn med funktionshinder vägras ta försäkringar. Skyll dig själv om du har levnadsvanor som gör att du blir sjuk. Det ligger på ditt eget ansvar att bli rik, vältränad och välutbildad. Om du inte kan lyckas med det ska du åtminstonde inte ha så höga förväntningar vad de ”närande” bjuder på.. Välkommen till de villkorade mänskliga rättigheterna.

För i vårt rika land har vi visst inte tid eller resurser till att anpassa samhället även för dem som sticker ut och är obekväma. Det är inget nytt. Strukturell diskriminering, maktstrukturer och en orättvis resursfördelning har funnits i hundratals år. ”Tattare”, tiggare, ”vansinniga” och ”löskefolk”, och andra utsatta har funnits i alla tider. Många har fötts in i fattigdom och utanförskap, andra har drabbats av olyckor under livets gång som gjort att tillvaron kantrat. En del har lyckats resa sig, andra har dukat under.

 

Annika Sandén och Erik Petersson har skrivit om utsatta människor i svensk historia i sin bok ”Usla, eländiga och arma: Samhällets utsatta under 700 år.”. Deras frågeställningar var: Hur såg tillvaron ut för den som var psykiskt sjuk eller funktionshindrad, och för den som inte kunde försörja sig själv? Vad hände de unga kvinnor som blev gravida utan att vara gifta? Och hur klarade sig deras barn, de så kallade oäktingarna? Enskilda livsöden varvas med övergripande historisk analys från medeltiden till våra dagar med fokus på människan, hennes vardag och kampen för överlevnad och värdighet. Tillsammans ger de en röst åt människor som sällan kommit till tals, vare sig i de historiska källorna eller i dagens samhällsdebatt.

Men vi borde ha kommit längre på 700 år. Men nu tycker jag dessa grupper syns mindre och mindre i samhällsdebatten. I alla fall med egen röst och på egna villkor. Om de inte används för att göra sig lustiga över som när brats tar selfies med hemlösa och lägger ut på nätet.

Medmänsklighet efterlyses...
 
Jag tänker på kvinnorna inom KRIS Malmö (Kriminellas Revansch i Samhället) som jag hade självförsvar med. Deras kombination av styrka, kaxighet och samtidigt otroliga utsatthet. Kvinnor som livet tufsat till, som ibland faktiskt aldrig fått en chans. Kvinnor som sällan syns i debatten. Det var ett privilegium att få skapa systerskap med dessa kvinnor och prata om övergrepp, livet och drömmar. Den viktigaste lärdomen från det feministiska självförsvaret är att vi kvinnor är värda att försvara: det spelar ingen roll hur tuff eller bra du är på att slåss om du inte tycker du är värd att försvara. Att träna upp självförtroendet med dessa kvinnor var en utmaning. Skinn på näsan ersätter bara ärr i själen till en viss gräns. De var överlevare. Ärrade. Tufsiga. Levande. Människor.

Vi vet att misshandlade kvinnor med missbruksproblem ofta möts av attityden att de har sig själva att skylla. Våldet ses som en konsekvens av missbruket; något ”de får räkna med”. Jag arbetade inom en kvinnojour under några år - ett fantastiskt lärorikt och viktigt arbete. Men många jourer, som den jag jobbade på, tar inte emot missbrukande eller psykiskt sjuka kvinnor. Skäl finns som att kvinnorna ofta bor ihop och för de barn som finns på jouren. Det var närapå en lättnad när det kom en icke-missbrukande etnisk svensk kvinna med arbete, socialt fungerande liv och andra skyddsfaktorer som underlättade processen. Det blev så lätt att driva ärendet hos socialen eller domstolen och mycket lättare att vara ett stöd för att de skulle komma på fötter. Men de där andra kvinnorna, vart skulle de gå? Vilken hjälp fanns för dem? I Stockholm finns fem platser inom RFHL som dessutom för något år sedan riskerade nedläggning vilket bland annat Eva Olofsson (v) protesterade emot. Men i Lund hänvisade vi kvinnorna till socialen och Kyrkan. Systerskapets och realitetens hårda gräns.

Politik är i mina ögon till för alla dessa människor som har svårt att få plats. För missbrukarna, för de som behöver mer tid, de som har en kropp eller sinne som gör att det inte går så lätt att smälta in i samhällsnormer som bara blir snävare och snävare – trots allt prat om mångfald och trots att vi är ett av de rikaste länderna i världen och genom tiderna!

I valrörelsen kommer säkert en massa fina krav från olika partier. Men jag är rätt säker på att de oftast kommer att rikta sig till oss inom systemet. ”Vi” med jobb. Med familj och utbildning. Vi som masar oss iväg till röstlokalen. Verklighetens folk som vet vilket kön vi har och som kör ungarna till fotbollen. Men de andra då? De obekväma. De kantiga. De som inte pratar svenska så bra. Var är kraven för förbättringar för dessa grupper? Vågar vi inte ta ställning för dem? Varför pratar vi inte kriminalvård eller hur rättigheter för psykisk sjuka har det? Varför handlar "invandrardebatten" bara om krav på invandrare? Varför handlar den inte om hur dåligt svenskar och svenska samhället behandlar människor med utländsk bakgrund och vilka coola reformer vi vill införa för att göra det bättre för dessa grupper? Varför fjäskar våra politiska reformer uppåt och inte nedåt? Är det för dåliga tider nu så att vi inte anser oss ha råd? Har debatten förskjutits så att ingen längre vågar stå upp för dem som livet jäklas med? De som har flytt? De som lider av posttraumatisk stress efter tortyr och vars främsta mål kanske inte är eller borde vara att klara svensktest och bli produktiva. De som inte flyter med strömmen?

Vem är normal? Vilka av oss har inte de där dagarna eller perioderna när livet inte är med oss utan mot oss? Vilka av oss har inte en anhörig som är psykiskt eller fysiskt sjuk, funktionshindrad, arbetslös, kriminell, missbrukare eller behöver annat stöd? Och den som lever i en sådan värld där inga problem finns – den personen dör inte av att solidariskt bidra till ett bättre samhälle för alla.

Det är för jäkligt att hemlösheten ökar på grund av ekonomiska problem eller arbetslöshet. Det är lika jäkligt att hemlösheten är så hög bland de av oss som har ett missbruk eller psykiska problem. Mänskliga rättigheter ska inte villkoras.