Stoppa våldet mot kvinnor. Tal på manifestation i Östersund 25 oktober

Innan jag börjar med talet vill jag tacka kvinnojourerna för att de finns. På manifestationer mot våld mot kvinnor är det alltid omöjligt för mig att inte tänka på den dagen då min mamma flydde till kvinnojouren. Utan dem skulle hon antagligen inte överlevt.

Idag är FNs dag för att stoppa mäns våld mot kvinnor. Och det är mäns våld mot oss som lever och definieras som kvinnor jag kommer att prata om idag. Men det genusbaserade våld drabbar även andra som hbtq-personer och en stor del av mäns våld riktas mot andra män.

Mäns våld mot kvinnor innefattar en enorm vidd av olika sammanhang och smärta. Jag ska fokusera på det sexualiserade våldet som män utsätter kvinnor för. Mer än var 10 kvinna blir utsatt för våldtäktsförsök och varannan för sexuella trakasserier innan 18 års ålder. 97% av de som anmält våldtäkt är kvinnor. 98 % av förövarna är män.  Så vi kan inte prata om våld, speciellt sexualiserat våld, utan att prata om kön.

De flesta av oss kvinnor har erfarenheter av sexuellt våld i någon form. Vi har erfarenhet av rädsla. Och skam. Skam över att vi gjort fel riskbedömningar, varit på fel plats, varit för fulla, för glada, inte gjort tillräckligt med motstånd, litat på fel person. Vi vet hur det känns med oönskade händer och manliga kön på och i våra kroppar, vi vet hur det känns när manliga kön trycks mot oss, fingrar körs in i våra underliv, vi lär oss att våra kroppar förväntas finnas till för den manliga blicken och manlig lust. Vi vet att det sexualiserade våldet är något vi måste förhålla oss till.

Domstolar slår gång på gång fast att vi inte har rätt till våra kroppar. Gruppvåldtäkter där armar hålls nere, mobiltelefoner tas ifrån, vinflaskor körs upp i underlivet, våldtäkt där kvinna stryps till döds på en toalett avfärdas som sexlek som går fel. Våldtäkter som inte ses som våld och där domstolsutslagen faller som knytnävsslag mot alla kvinnor. Jag ska läsa lite brottsstycken ur en ganska typisk rättegång från Lund:

”Båda uppger att de till en början kysstes och smekte varandra och att detta var ömsesidigt. Men när mannen skulle penetrera kvinnan ångrade hon sig och protesterade.

När hon därefter började skrika höll han för hennes mun och näsa så att hon inte kunde andas. Hon skrek så att halsen svullnade. Kvinnan berättar i förhör om hur hon tvingades till både analt och oralt samlag samtidigt som han höll fast henne och slog henne med bland annat en örfil.

– Jag visade tydligt att jag inte ville, så att han inte kunde missuppfatta det, säger hon i förhör. Men mannen reagerade inte på det. 

– Han verkade tycka om när jag protesterade och blev då mer aggressiv, säger kvinnan.

Den 27-årige mannen berättar i sin tur om att han fick ”väldigt tydliga signaler” från kvinnan om att det han gjorde var tillfredsställande.

– Hon stönade fram tunna och lätta nej. Sättet hon sa nej på nu var väldigt bekant för mig som en del av sexet, jag kände igen det från andra tjejer, säger han i förhör och tillägger att det var väldigt tydligt för honom att hon ville ha dominanssex. Att hon inte samtyckt till det som skett stöds bland annat av en cyklist som möte den inte fullt påklädda kvinnan när hon ”hysteriskt” sprang och skrek. Även de poliser som då kom till platsen vittnar om hennes hejdlösa gråtande och uppgivenhet.

Lunds tingsrätt konstaterar att båda parternas berättelser är detaljerade och samstämmer. Rätten anser att mannen rent objektivt våld tvingat kvinnan till sex men det är inte våldtäkt då det inte är visat att han haft uppsåt.”

När domstolar och andra säger att det sexualiserat våld inte är våld måste vi visa systerskap och mod och kalla saker för sitt rätta namn.

Bild från manifestationen.

Vi måste våga prata om män som förövare. Dela våra smärtsamma erfarenheter med varandra. Vi måste våga prata om maskulinitet som ett problem och om att många män, men inte alla, håller varandra och patriarkatet om ryggen.

Och modet att tala kräver systerskapet och systerskapet kräver mod. För när kvinnor solidariserar sig med varandra och oss själva bestraffas vi. Feminister står i skottgluggen för hat och motstånd. Därför måste vi hålla varandras händer och visa systerskap oavsett våra olikheter i övrigt. Kvinnor som säger ifrån, tar plats, får utstå sexualiserade hot från arméer av manliga troll på internet. Det behövs ett systerskap, och män som bryter med patriarkatet, för att möta broderskapet som t ex vi kan ana i det där fnisset från killarna i poden ”Mina kamrater” när deras fulla komikerkompis skriker att han:

”ska dra en yxa i fittan (på kvinnan i fråga) och att han ska munknulla henne så hon kvävs och sen spruta henne i munnen.”

Sådant här måste visst kvinnor i offentligheten helt enkelt räkna med och förhålla sig till. Det krymper kvinnors möjligheter och lust att ta plats  – det gör det svårare för kvinnor att vara delaktiga i samhället, tar bort våra mänskliga rättigheter.

Våldet sker inte i ett vakuum utan beror på ojämställdhet i ekonomi och sociala villkor. Och våldet ökar ojämställdheten.

Våldet hämtar inspiration från två former av sexuellt våld jag vill säga lite mer om då vi verkar nästan gett upp om i frågorna, som tycks så normaliserat idag att vi inte orkar kämpa längre: Porr och prostitution, eller sexköp, att män köper kvinnor kroppar för att utnyttja sexuellt.

Sexindustrin är gigantisk och omsätter årligen över 580 miljarder kronor. Och denna industri lobbar hårt för att vi inte ska se pornografi och sexköp som övergrepp och våld som internationella dokument inom EU och FN, nu definierar det som utan som arbete, fri vilja eller yttrandefrihet. Och de lyckas alltmer vända retoriken, som i fallet med Amnesty.

Konsumenterna av porr är nästan uteslutande män. 90% av unga killar har använt pornografi senaste året: varav ca 10% dagligen, 25–30% flera gånger i veckan och drygt 25% några gånger per månad. Det är fortfarande bara några enstaka procent av unga kvinnor ser pornografi mer än en gång per vecka.

Vad är det då de ser i porrfilmerna:

Jo, en amerikansk undersökning av mainstreamporrfilmerna, alltså de ”vanliga” porrfilmerna, inte den sk våldsporren eller barnporren, i dessa mainstreamporrfilmer innehöll 90% av scenerna fysisk aggression – vanligast då att hålla för munnen, slå med handflatan, dra i håret, stryptag samt ”spanking.” Att kalla kvinnan nedlåtande saker som ”bitch” och ”slut” förekom i majoriteten av filmer. Dessutom s.k. ass-to-mouth i 40% av alla scener – dvs. att en kvinna utför oralsex på en man direkt efter att han penetrerat henne analt. Som kontrast innehöll bara mindre än 10% av scenerna kyssar, skratt, omfamningar, smekningar och komplimanger.

Det är svårt hitta en pornografisk film som inte innehåller förnedring eller våld.

Och detta påverkar oss. Forskning visar att konsumtion av pornografi gör män mer sexuellt aggressiva samt producerar attityder förminskar våld mot kvinnor. I simulerade våldtäktsrättegångar halverar personer som ser vanlig ickevåldspornografi under några veckor sina rekommenderade straff jämfört med kontrollgruppen. Pornografin normaliserar våld.

Sexindustrin skadar alltså även kvinnorna utanför industrin. Och alla som vill att män och kvinnor ska kunna ha jämlika relationer, oavsett om det rör kärlek, sex eller vänskap.

Men främst skadas kvinnorna som är inom sexindustrin. Våldet i pornografin är inte på låtsas eller fantasi utan drabbar verkliga kvinnor som lever och andas: Det är svårt beforska porrbranschen men forskningen som finns av mainstreampornografi visar att kvinnorna ofta får skador, analtårar dvs sår i ändtarmen, urinvägsinfektioner. De flesta är tvungna att acceptera oskyddat sex. Misshandel, missbruk och psykisk ohälsa kommer i kölvattnet. En studie av 845 kvinnor visade att hälften av kvinnorna har posttraumatiska stressymptom, PTSD, som vilket är ett symptom bl.a. på extremt våld, och detta  i samma grad vårdsökande Vietnamveteraner. Effekten av pornografi var den enda statistiskt urskiljbara när forskarna kontrollerade för andra PTSD-faktorer, t.ex. övergrepp under barndomen eller misshandel i prostitution. Pornografiproduktion är alltså traumatiserande i sig.

Och den absoluta majoriteten av kvinnorna som utnyttjas av porrindustrin är kvinnor som redan är utsatta. Forskning och offentliga utredningar visar att de som tjänar pengar på porren utnyttjar social utsatthet för att rekrytera: många har varit utsatta för övergrepp i barndomen, många varit placerade i fosterhem och på anstalter, har multipla diagnoser eller självskadebeteende. Missbruk – för att stå ut eller för att få pengar, alla missbrukande kvinnor inom kriminalvården hade någon gång fått sälja sig. Hälften av kvinnorna är fattiga.

Resultatet från SiS kartläggning visade att en av tre flickor såväl som en av tre kvinnor någon gång har fått erbjudanden om att sälja sexuella tjänster.  11 procent av flickorna och 4 procent av pojkarna under 2012 att de någon gång haft sex i utbyte mot pengar eller andra förmåner (Statens institutionsstyrelse, 2012).

Har själv suttit i en socialnämnd där vi haft unga tjejer med självskadebeteende som erbjudit män att förgripa sig på dem. Att unga tjejer kan må dåligt är inte förvånande, men jag chockas alltid av att se vilket gensvar de får av männen, att så många män i Jämtland är så villiga att utnyttja detta, att män vill slå, förnedra och skada unga tjejer.

Män som använder mer pornografi köper oftare sex. Sexköpare och kvinnor som säljer sex berättar hur sexköparna tvingar kvinnorna att tåla gruppvåldtäkter och analsex m.m. som männen sett i pornografi och vill imitera. Omkring 7,5 procent av svenska män mellan 18 och 65 år har någon gång köpt sexuella tjänster. Knappt en procent av männen har gjort det under det senaste året.

När sexindustrin betalar lobbygrupper för att prata om kvinnors fria val och lyckliga prostituerade ljuger de. Det är möjligt att det finns enstaka kvinnor som kan se sexköp som en helt frivillig historia. Men denna grupp är så försvinnande liten. Den absoluta majoriteten av kvinnor inom prostitutionen tar skada, det handlar om fattiga utsatta kvinnor, vi har alla offer för trafficking och vi vet att legaliserad prostitution finns det även mer trafficking. Är mäns rätt till utlösning och sex viktigare än kvinnors rättigheter?

När yttrandefrihet innebär att kvinnohat och sexuella övergrepp, för pornografi och sexköp är övergrepp, men inte att kvinnor ska kunna yttra saker i offentligheten utan att kränkas hotas och skrämmas, då är det något fel på vår definition av yttrandefrihet.

Vi kvinnor måste våga prata med varandra, ta bort skammen som samhället lägger på oss. Göra politik av våra erfarenheter, av de trevande händer, könen som trycks emot oss, blickarna och orden som dömer våra kroppar och talar om vad vi förtjänar. Tala med varandra om det smärtsamma, stödja varandra, visa systerskap, förändra samhället. Ni män som vill solidarisera sig måste problematisera mansrollen och utmana andra män och stötta kvinnor.

Tillsammans stoppar vi våldet. Tack.

Sport, bussar och feminism. Kvinnor som bryter mark.

Igår fick Frankrike sin första kvinnliga tränare för att elitherrlag i fotboll när Helena Costa tog över Clemont i Ligue 2. Det borde inte vara en stor nyhet år 2014.
Helena Costa, tränare för Clemot
1967 anmälde sig Kathrine Switzer under sina initialer till Boston Maraton. Redan tre kilometer in i loppet upptäcktes hon av en funktionär som försökte mota bort henne. En av hennes lagkamrater hjälpte henne förbi funktionären och hon tog sig i mål, men diskvalificerades. Dagen efter syntes bilden nedan i pressen och”the Boston Incident” blev starten på debatten om kvinnors rätt till löpning.

Kathrine Switzer: Jag kom från en era som präglades av en tusen år gammal myt om att livmodern skulle trilla ut på kvinnor som gjorde något fysiskt. Jag trodde inte på det. Varje dag sprang jag längre och längre. Jag var som Columbus, seglade på en platt jord, så varje dag undrade jag när jag skulle trilla av. Det gjorde jag inte så efter ett tag ställde jag mig i starten och satte på ett nummer.

Lidingöloppet startade 1965. Men att som kvinna delta i loppet officiellt blev inte möjligt förrän 1983. Svenska Friidrottsförbundet inte tillät mixade tävlingar. Mendet ändå fanns kvinnor i startfältet. När de kom upp i 5000–6000 startande började de betala en krona per deltagare till friidrottsförbundet, och då ändrade de sig och tillät kvinnor att vara med.

Den första kvinnan att delta i Vasaloppet var Margit Nordin, år 1923. Året efter förbjöds kvinnor att delta i loppet. Förbudet upphörde först 1981, sedan en kvinnlig Vasaloppsåkare utklädd till man blivit intervjuad i TV.

Tänker på männens motstånd 1938 när Astrid Kindstrand som första kvinna läste TT-nyheter i radion Lyssna på klippet från en uppretad man.

Astrid Kindstrand

När jag tog tunnelbanekörkort hette min handledare Inger. Hon hade så mycket skinn på näsan det nog räckt till fem skinnbrallor. Liten och ettrig. Snäll och mänsklig. Tuff brud i SL-uniform. Tog inte skit. När vi körde fram och tillbaka mellan Fruängen-Mörby Centrum och Ropsten-Norsborg hann vi prata. Mycket. Om livet och jobbet. Hon hade varit på tunnelbanan sen stenåldern och hennes historier om hur det var att vara kvinnlig tågförare i början, vad det kostade att bli accepterad och få plats, fick mig ganska snart att förstå nödvändigheten och utvecklingen av hennes tuffhet. Efter sex år på tuben och i hallen utvecklade jag en hel del skinn på näsan själv.

Började köra buss i Söderhallen i Stockholm. Kamratskap. Snäva körtider och allvarliga funderingar på att ha med en kissflaska. Roliga möten med trafikanter. Mindre roliga möten med trafikanter. Ett minne som fastnade: en kvinnlig kollega som gått i pension, men som ofta kom till garaget och till social grejer facket ordnade. Hon var en av de första kvinnliga bussförarna i Stockholm på 1950-talet. Hon berättade att många män på hållplatserna vägrade gå på bussen när hon kom körande utan valde att stå kvar och vänta på nästa – allt för att slippa köras av en kvinna

Inte kollegan, men Margit Claesson som också var en av de första kvinnorna som körde buss. Läs mer.

Kommer ihåg min vän Mia Sandell, som körde buss och hur cool jag tyckte hon var. Att jag själv tog både mc-kort och busskort var helt klart inspirerat av henne.
 
Jag tänker på hur mycket jag älskar damfotboll och hur roligt vi har haft när vi hejat på Kanalplan, Malmö IP och andra planer runt om i Sverige. Hur mycket det betytt med personer som Elisabeth Leidinge (112 landskamper, 4 SM), Annelie Andelen (skyttedrottning och proffs i Japan), Lena Videkull (17 säsonger i Damallsvenskan, 6 SM-guld, 111 landslagsmatcher med 71 gjorda mål) och så klart Pia Sundhage.
Elisabeth Leidinge
 Vad glad jag är att de stod upp för damfotbollen och la grund för bollvirtuoser som Luvisa Pendyk (över 160 mål för Malmö FF!), Hanna Ljungberg och Asslani, klippor som Jane Törnkvist, Kristin Bengtsson och Nilla Fischer. Vad det betytt att ha dem som förebilder (även om mina fotbollsambitioner stannar vid korpfotboll med Krokomsmammorna..). Hur fantastiskt peppande det är att idag kunna se en krigare som Nilla Fischer på planen och att hon stolt går ut som flata.

Alla är kanske inte feminister. De behöver inte vara det heller. För mig är de feminism. Genom att de gör det de vill och vägrar reduceras till sitt utseende eller kön, så vidgar de allas kvinnors utrymme.

Jag tänker på de kvinnor som mer uttalat tagit politisk plats. För att förändra världen. I veckan fick Greta Segerson, Göteborgs förtjänsttecken för staden, äldre och demokratin när hon fyllde hundra år. Greta växte upp under fattiga förhållanden i en arbetarfamilj. Hon arbetade som kurir åt den antifascistiska motståndsrörelsen på kontinenten. Gretas resor företogs genom det nazistiska Tyskland, där all politisk opposition tvingats under jorden för att undkomma nazisternas dödsläger. Dokumenten hon fraktade fanns gömda i resväskor med dubbla lock. Sedan var hon engagerad i Spanienfrivilligas vänner.

greta

Greta Segerson. 100 års av kamp för soldiaritet och antifascism!

Agda Östlund som var en av de första kvinnorna i riksdagen, kom in 1921 och satt till 1940. Som många andra rösträttskämpar arbetade Agda Östlund samtidigt mot mäns sexualiserade våld. När Agda på 1920-talet försökte ta upp abortfrågan, reste sig många riksdagsmän och gick. Agda svarade på frågan om hur hon vågade ta strid: När man riktigt vill någonting, då får man mod. Så vet jag att min vän Malin Björk, varm, klok, glödande feminist som är första namn på Vänsterpartiets EU-lista, tänkte när hon protesterade när Ghader skulle utvisas till tortyr och kanske avrättning. Kvinnor som visar mod inspirerar mig och gör mig modigare. Och mod behövs idag.

Det finns så många kvinnliga förebilder som jag inte skriver om. Som Sojourner Truth som föddes som slav i Ulster County i norra USA, troligen 1797 och kämpade mot slaveri och för kvinnors rättigheter och höll bland annat det berömda talet ”Aint I a woman”. Så många kvinnor som fört så många olika kamper, i Sverige och utomlands, i modern och historisk tid.  

Gå in på http://www.kvinnofronten.nu/Formodrar/index.htm och spana på förmödrar och gå med i facebook-gruppen Historiskan  - fantastiska historier om kvinnor.

I veckan fick Frankrike sin första kvinnliga tränare för att elitherrlag. Det borde inte vara stort år 2014. Men är det. Kvinnor kommer inte fram och många män ser det som otänkbart att bli tränade av en kvinna. Det finns 219 personer som har den högsta fotbollstränarutbildningen i Sverige. Fyra av dem är kvinnor.

Helena Costa
Det finns kvinnor som tränar herrar på lägre nivåer, som Marie Karlsson (Östanå) och min ”ex svägerska” Laila Hämäläinen som tränade Iggesunds herrar. Jag beundrar att de vågat ta steget. Att kärleken till fotbollen övervinner konventioner. Att de inte låter sig begränsas. Att våga vara den kvinna som sticker ut. För du kommer att få höra det. Det blir kommentarer. Många positiva över att en kvinna tar plats och vågar. Många negativa över detsamma. Men framförallt kommer du att bli väldigt medveten om att du är kvinna i en värld av män. Att ditt kön kommenteras och att dina prestationer kommer att ställas i relation till ditt kön.

Till alla kvinnor som brutit mark inom en mängd områden. Som visat vägen. Jag är så tacksam. Och så förbannad över det motstånd, hat och fördomar vi kvinnor mött och fortfarande möter.  

Neddragningar, våldsutsatta kvinnor och systerskap

 

Det är inte varje dag som jag kan säga att jag varit på en manifestation som är livsviktig. Men igår, lördagen den 29 mars, var jag det.

Sociala samrådsgruppen, ett länsövergripande samarbetsorgan för kommunerna där ordföranden och vice ordföranden för socialnämnderna sitter, vill halvera bidraget till Kvinnojouren i Östersund/jämtland. Istället vill de satsa pengar på Centrum mot våld som idag erbjuder behandlingssamtal och rådgivning men inte har boende.


Samtidigt har det kommit alltfler kvinnor och barn som behöver stöd till Kvinnojouren. Kvinnojouren i Östersund genomförde under 2013:

  •        4 272 stödsamtal på telefon.
  •       26 personliga samtal med kvinnor i veckan
  •       följde med kvinnor på möten, rättegångar med mera fem gånger per vecka

Centrum mot våld har också en viktig verksamhet men verksamheterna kompletterar varandra. Det är som att lägga ned öronmottagningen och säga att det spelar ingen roll för att ögonmottagningen ska få mer pengar.

Vi tände 102 marshaller i formen av ett kvinnotecken, som symboliserade de 46 kvinnor och 56 barn som bott på kvinnojouren under 2013. Att vi samlades till stöd för jouren visar på flera saker:

  • Att mäns våld mot kvinnor är oacceptabelt
  • Att våldsutsatta kvinnor och barn har rätt till ett bra stöd

Men att stödja kvinnojouren är också ett upprop och stöd för kvinnosolidaritet; för det är det som kvinnojourens verksamhet bygger på. Vi feminister vet att mäns våld kan drabba alla kvinnor. De flesta av oss har erfarenheter av olika former av våld, sexuellt tvång, sexistiska kommentarer, hot och rädsla. Detta kan vi bygga systerskap och motstånd kring. Vi kan göra våra erfarenheter politiska och stödja varandra. Det går inte att professionalisera gemensam frigörelse och systerskap.

 Eva-Britt Svensson (v), tidigare EU-parlamentariker talade på manifestationen.

Jag blir extra upprörd över förslaget att halvera bidraget av tre skäl:

1)    Jag sitter i socialnämnden i Krokom och vi har skyldighet att ge kvinnor stöd

2)    Jag vet vilket jobb kvinnojouren gör, hur de alltid ställer upp, dag som natt, lyssnar, hjälper till att flytta, följer med på rättegångar, passar barn, ger praktiska råd m m. Det arbetet som läggs ned av de anställda och ideella är enormt. Som fd revisor i jouren vet jag även hur välskött kvinnojouren i Östersund är och har även sett vilken tid och energi som går ut att kämpa med ständiga bidragsansökningar och möten med kommunerna.

3)    Utan kvinnojour hade min mamma inte levt idag. Det jag inledde med att säga; att kvinnojourens verksamhet handlar om liv, är bokstavligt sant och en kunskap som är inristat i mitt hjärta.

Vi vill att stödet till kvinnojouren ska finnas kvar och att kommunerna tar fram en långsiktig lösning för att garantera Kvinnojourens verksamhet. Kasta inte bort den kunskap som jourrörelsen utvecklat genom systerskap och tät kontakt med utsatta kvinnor.

Det kommunerna i Jämtland borde ta itu med är att se till att kunna erbjuda våldsutsatta missbrukande kvinnor och kvinnor med psykisk sjukdom bra stöd och boende. Dessa grupper är extra utsatta och jouren kan inte ta emot dem. Där behövs det en annan kompetens, resurs och verksamhet än vad kvinnojouren kan och ska ha. Dessa gruppers rättigheter måste tillgodoses.

Jag har tagit initiativet till ett partipolitiskt obundet upprop som jag uppmanat politikerna här i Jämtland att signera. Jag har även startat en namninsamling på nätet till stöd för jouren. Skriv under och sprid gärna.

Neddragningar ska inte göras på våldsutsatta kvinnor och barns bekostnad.

PS

För statistik kring våld mot kvinnor: se ROKS (Riksorganisationen för Kvinnojourer och Tjejjourer i Sverige) eller läs gärna den nya omfattningsundersökning från EU  om våld mot kvinnor som kom tidigare i år.