Angår inte oss?

Att samhället ska vara fritt från diskriminering är en fråga som angår alla. Som jag ser det. Häromdagen kom det fram att Östersunds kommun vägrat låta romer bo på den kommunala campingen. Ett solklart fall av diskriminering tänkte jag och tog kontakt med diskrimineringsombudsmannen (DO). En myndighet jag tidigare haft kontakt med för att anmäla otillgänglighet och diskriminerande färdtjänsttaxor i Jämtland som drabbat mitt rullstolsburna barn och vår familj. Tillgänglighetslagarna är som en Schweizerost, så full med hål att det närapå blir meningslöst att anmäla, men nu tyckte jag – igen - att diskriminering gått för långt.

Den romska familjen Cantaragiu från Rumänien fick hjälp av medmänniskor i Östersund att få en husvagn och pengar, men campingplatser i Östersund, även den kommunala, vägrade ta emot dem. Journalisten Stefan Nolevik på Östersundsposten har engagerat sig och skrivit om detta i tidningen och på sin blogg. Två andra som engagerat sig i familjens öde är fotografen Tinas Stafrén och diakonen Carina Grinde.
 Diskriminering är hett just nu. I alla fall när det gäller retoriken och läpparnas bekännelse. Regeringen har efter oppositionens påtryckningar lämnat förslag där det sägs att otillgänglighet för funktionshindrade ska ses som diskriminering och Feministiskt Initiativ tydliga politiska mantra är mänskliga rättigheter och diskriminering.

Även om de flesta politiker ger läpparnas bekännelse åt att diskriminering är fel händer ingenting. Varför? Jo för att det är skillnad ge makt, resurser och kräva rättvisa än att bara säga att individer inte ska diskrimineras. Det är något ruttet i Sverige för att travestera Shakespeare.

Det blir tydligt i Reinfeldts och regeringens tillgänglighetsförslag som slutade i en urvattnad, tandlös tiger där endast åtta procent av företagen kan bli aktuella för diskriminering. Detta då regeringen med sossarnas goda minne villkorar diskrimineringen till att företagen ska ha tio anställda eller mer, vilket enligt SCB:s statistik för år 2013 innebär undantag för 92 procent av företagen. Andra saker som gör det till en gummilag är att företagen ska vara i lokaler byggda efter 1978, ha bra ekonomi, ha en långvarig relation med kunden (!) mm. Det går i linje med att Reinfeldt säger (20 nov 2011 Svenska Dagbladet): ”Att öka tillgängligheten för en stor grupp av funktionshindrade är lätt att känslomässigt hålla med om men det är förknippat med stora resursbehov”. Diskriminering handlar alltså om känslor (trams) och onödigt att slänga resurser på. Inte om självklara rättigheter.

 

Robert Nybergs pricksäkra teckning om hur det ofta är för funkisar.
 Här sviker sossarna med. S säger att att regeringens förslag borde skärpas, men endast när det gäller hälso- och sjukvården, vilket tydligt signalerar att de anser att funktionshindrade främst ska ses som patienter och vårdtagare, inte medborgare och resurser i samhället som vill kunna fika, gå på teater eller i affärer. Endast Vänsterpartiet och Mp säger nej till undantag. Och Vänstern driver funktionshindrades rättigheter hårt, både i riksdag, regioner och kommuner som Mona-Lisa och jag bla lyfte i ett debattinlägg på internationella kvinnodagen i år.

När jag ringde DO och ville anmäla Östersunds kommun för diskriminering mot romer så meddelade DO som väntat att anmälan måste komma från de drabbade själva. Så fungerar diskrimineringslagen. Diskriminering ses som ett individuellt problem. Inte en samhällsfråga. Jag som medmänniska får inte anmäla.

Vi har alltså en diskrimineringslagstiftning som utgår från att diskriminering inte angår medborgarna eller samhället i stort, utan bara individen som känner sig diskriminerad, som vet om att DO finns och har kapacitet, tid och ork att anmäla det.

För mig påminner det om när kvinnomisshandel låg under enskilt åtal, dvs att den utsatta kvinnan var tvungen att driva målet, inte samhället. Vilket ändrades när kvinnomisshandel lades under allmänt åtal 1982.  

Jag vet som kvinna hur skönt det känns när andra går in och lyfter kvinnohat som ett problem, när någon annan påpekar att kvinnor på jobbet får mindre i lön eller att porrbilden på min arbetsplats faktisk är sexuella trakasserier, att det inte alltid måste vara jag som driver min egen sak utan att jag märker att här finns det solidaritet och det här är inte mitt egna individuella problem, utan allas vårt problem – ett samhällsproblem!!

Vi som diskrimineras, oavsett om det handlar om diskriminering på grund av kön, könsidentitet eller könsuttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder, står utanför normen. Det ska inte enbart vara vårt ansvar att göra samhället icke-diskriminerande. I rättvisans namn borde det ansvaret framförallt ligga på de tillhör normen och samhället i stort.

Ännu en pricksäker serieteckning. Nu av Nina Hemmingsson.
 Jag mår dåligt att vara medborgare i en kommun som vägrar låta romer hyra en kommunal campingplats. Det antiziganistiska klimatet ser jag inte bara som en attack på romer utan på ett öppet demokratiskt icke-diskriminerande samhälle och jag vill kunna anmäla det. Det är inte bara ett individuellt problem för de romer som drabbas, utan ett samhällsproblem! Oavsett om en kvinna i en misshandelsrelation vill anmäla eller inte, för kanske är hon så långt inne i normaliseringsprocessen av våld att hon inte ser misshandeln som våld eller är rädd att bli straffad, så ska samhället driva åtalet i domstolen och signalera att det är inte ok – det här är inte acceptabelt i ett jämställt samhälle där kvinnor och män ska kunna leva utan våld och förnedring. Varför är det inte så när det gäller diskriminering?

I min region diskriminerades lesbiska som ville insemineras jämfört med heterosexuella barnlösa par. Funktionshindrade som ska resa kollektivt eller med färdtjänst diskrimineras. Vänsterpartiet har drivit frågan politiskt för att ändra. Men anmäla till DO går alltså inte[1].

Bloggen Nere i Söderort har skrivit ett bra inlägg där de bland annat diskuterar att diskrimineringsretoriken i politisk filosofi ofta ingår i det som kallas för negativa friheter – frånvaro av förbud och tvång – och är viktiga i en anglosaxisk, liberal politisk tradition. Positiva friheter – de faktiska möjligheterna att göra det hen vill – är antagligen viktigare om vi vill ha förändring. Exempel: jag som funktionshindrad rullstolsburen har rätt att gå på krogen (vakten får inte säga att jag inte får komma in), men att det är helt ok att ha en trappa som gör det omöjligt att komma in i lokalen (att faktiskt hindra mig är ok), vilket innebär att rättigheten på pappret mest känns ett hån. Så politiskt prat om diskriminering blir tomma ord om vi inte kopplar det till makt och resurser; till faktiska möjligheter. Det måste inte vara en motsättning att kombinera negativa friheter med positiva.

Vänstern skiljer sig här mot andra partier som ofta pratar om diskriminering och gör just detta. Vi kopplar ihop diskriminering med rättvisa och faktiska möjligheter. Vi kräver inte bara rätt utan även makt och möjlighet. Och det kräver ofta nytänk och omfördelning av resurser. Och jag skulle vilja tillägga att det är dags att diskriminering ska ses som en fråga som rör oss alla – inte bara den individ som råkar drabbas just då. Om en kommun eller företag har diskriminerande praxis och regler så är det ett brott mot alla.

Östersunds kommun har diskriminerat romer. Det borde de inte komma undan med. Men för att de ska bli anmälda måste jag eller någon annan hjälpa den drabbade familjen att göra anmälan till DO. Jag hoppas det blir så. Jag hoppas också att diskriminering och mänskliga rättigheter ska ses, även juridiskt, som en fråga som angår oss alla.



[1] Tyvärr har tingsrätten i Linköping, efter att fallet lyfts av enskilt drabbade individer, sagt som svar på DOs anmälan att diskriminering av lesbiska i denna fråga är OK, men DO ska överklaga.

Jag minns när jag blev upphandlad första gången. En fd tunneltågförares tankar.

Idag står tågen i Skåne stilla. De står stilla på grund av girighet och en nyliberal politik. Tågpersonalen strejkar för sina rättigheter. Strejk. Ett av de vackraste orden jag vet. Ett ord som betyder motstånd. Ett ord som andas kamp och stolthet. Ett ord som är en handling som betyder att nu har vi fått nog.

Jag körde tunnelbana i sex år och slutade år 2000. Körde buss i fyra år. Köra tåg var då ett drömjobb för mig. Jag var stolt över att jag var tunneltågförare. Det var mitt första riktiga jobb med en riktig lön och det möjliggjorde saker som att ta riktig semester och ta mc-kort.

Jag har faktiskt kollektivtrafik i blodet. Min morfar körde buss i Småland. En dag parkerade han bussen i Värnamo och föll ihop. Han dog senare på sjukhuset, 48 år gammal. Min mamma var bara några år och mormor, som var städerska, var plötsligt ensam med sex barn.

SL Tunnelbanan var en väldigt blandad arbetsplats, både när det gäller ursprung, kön, sexuell läggning och bakgrund när det gäller utbildning och yrkeserfarenhet. Det var flator, bögar, solariebruna heteromän ständigt på ragg, en riktig afrikansk prins, turkar, kurder, flummiga mysiga skämtare, svenska fotbollshuliganer, ensamstående mammor med finskt påbrå, fd lärare som tröttnat på elever och nu körde tåg, studenter som vissa passerade revy och andra som stannade, äldre kvinnor med skinn på näsan som överlevt ett mansdominerat yrke hela sätt liv.  På det hela taget en uppfriskande heterogen samling där jobbvillkor och skift förenade oss. Flera av dem vänner för livet.

Jag i ett t-banetåg när det begav sig på slutet av 1990-talet.

Eftersom vi jobbade i olika skift så blev vi ofta kompis med de andra i samma skiftgrupp och umgicks med dem privat. Dina vänner utanför SL orkade inte hålla reda på dina konstiga jobbtider så du umgicks alltmer med andra tågförare. Själv hittade jag min partner där som jag idag har två barn med, en ganska vanlig historia :-).

Alla pratade redan när jag anställdes om att det hade varit bättre förr. Förr i tiden då det fanns reserver så hen inte riskerade att få köra trots att hen hade haft tillbud eller mådde dåligt. Då vändtiderna faktiskt räckte till att gå på toa. Då sammanhållningen var starkare för att vi förare hann träffas på rasterna.

Fast jag jobbade i flera år kunde jag aldrig under min tid räkna med fasta jobb utan fick jobbtiderna två dagar i förväg. Jag visste bara om jag hade tidig, sen eller nattjänst. Men en tidig tjänst kunde börja allt mellan klockan 04 och 09 på morgonen. Hade du riktig otur fick du delad tur: körde några timmar på morgonen, hade några timmar obetald rast och sedan jobbade några timmar till. Som förare har du knappast någon flextid utan vi började till exempel 6.07 Liljeholmen Söderut. Kom du två minuter försent var tåget tvunget att åka och du fick avdrag på lönen tills tåget var tillbaka vid Liljeholmen vilket kunde dröja en timme. Jag är fortfarande extremt petig med tider, en arbetsskada. Liksom att min syn på de här åren hann bli sämre, genom att åka in och ut i tunnlar överansträngdes ögonen. Någon gång slumrade jag till av trötthet och missade stanna i Gamla Stan. Inte roligt.

 http://arbetarbladet.se/ledare/1.7138094-sanningen-bakom-det-billiga-budet

Jag minns när jag blev upphandlad första gången. På första rasten satt jag med några kollegor i ”markan” då någon ropade att vi skulle sätta på TV:n. På de lokala nyheterna berättade de att vi inte längre var SL anställda utan nu jobbade åt Connex. Vad det betydde visste vi inte och oron var stor. Cheferna och trafikledningen satt en trappa ovanför markan och höll sig där för det mesta. Vi fick alltså besked om vår nya arbetsköpare via nyheterna. Den stora skillnaden var den gången mest att vi fick nya uniformer som vi fick prova och hämta ut på vår fritid vid Blåsut. Sedan dess har personalen på SL buss och tunnelbanan vandrat vidare mellan Veolia, Arriva och Connex och gud vet vem. Villkoren försämras då anbuden läggs lägre och lägre. Chefer liksom personal kom och gick alltmer.

Gång på gång reste vi förare krav på förbättrad arbetsmiljö och villkor, men många av oss kände att facket ofta kompromissade bort kraven. En facklig ledare stod på sig, Per Johansson, men han blev uppsagd av Connex på grund av ”illojalitet”. Trubaduren Jan Hammarlund har skrivit en sång om honom: ”Arbetarhjälten i tunnelbanan”. Jag gick till sist över till SAC syndikalisterna.

 Protester när den fackligt aktiva Per Johansson avskedades från Veolia. Läs mer här. 

Nu, år 2014 i Skåne, vann Veolia upphandlingen om Öresundstrafiken genom att lägga ett bud som var 53 miljoner lägre än närmaste konkurrent. Så låga bud har konsekvenser. Underhåll och arbetsvillkor blir lidande. Tågpersonalen betalar priset i form av ökad otrygghet. Ena stunden var personalen heltidsanställd, sedan blir de uppsagda och istället erbjudna en otrygg timanställning i samma företag. Detta kommer inte bara att drabba tågpersonal utan hela arbetsmarknaden där vi upphandlar service enligt barnhemsprincipen; dvs att den som bjöd lägst för fosterbarnen fick dem. Så länge priset och vinsten styr så är det arbetsvillkoren och de anställda som drabbas. Som vi sett i tågtrafiken drabbar det sedan trafikanter och viktiga samhällsfunktioner med. Därför strejkar SEKOs personal idag.

SEKOS tågpersonal behöver och förtjänar vårt stöd. Som fd tågförare värmer det hjärtat att SEKO ryter ifrån. Ryt för alla med timanställningar, mot otrygga och dåliga arbetsvillkor, för dåligt tågunderhåll, ryt mot den nyliberala marknaden och mot girigheten som aldrig tar hänsyn till människor. Jag ryter med er.

 

Annat skrivet om konflikten: http://lokforaren.wordpress.com/2014/06/02/svart-pa-vitt-skambudet/

http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktuella-fragor/region-skanes-politiska-ledning-bor-satta-press-pa-veolia/

http://www.sydsvenskan.se/sverige/hur-paverkar-strejken-dig/

http://www.dn.se/nyheter/sverige/vi-kommer-att-strejka-sa-lange-det-behovs/