Tal till minne av Kristallnatten 9 november 2014

Vi är här för att hedra dem som drabbades av nazisternas judehat i Novemberprogromen för 76 år sedan. Det var mellan natten den 9:e och 10:e november 1938 som över 1 400 synagogor brändes och förstördes. Omkring 7 500 judiska butiker fick skyltfönstren krossade, vandaliserades och plundrades. Judiska hem förstördes. Människor med judiskt påbrå misshandlades och omkring 400 mördades. 30 000 judiska män arresterades och skickades till koncentrationslägren Dachau, Buchenwald och Sachsenhausen. En del av de judar som lovade att lämna Tyskland för att aldrig återvända blev senare frisläppta. Men vi vet vad som sedan hände med judarna under förintelsen, där cirka sex miljoner judar mördades.

Tyska regeringen gav dessutom judarna skulden för de enorma materiella skadorna från Kristallnatten och tvingade dem att betala ett kollektivt skadestånd på en miljard mark till staten.   Namnet Kristallnatten kommer från allt glassplitter som täckte gatorna. Men det var inte främst glasrutor som gick sönder under Kristallnatten. Det var människor, drömmar och liv. Det var inte glasrutor som sprack utan det var samhället, drömmen att kunna leva tillsammans utan våld och i solidaritet. Det som gick sönder var demokratin.

Vi är här för att minnas och hedra de judar som drabbades då och nu av hat. Men vi är också här för att uppmärksamma och protestera mot det nazistiska våldet som drabbar andra grupper som homosexuella, rasifierade, funktionshindrade. Det nazistiska våldet drabbar även politiska motståndare, speciellt vänsteraktivister, feminister men även journalister och andra som granskar och värnar det öppna samhället.

Jag läser precis boken ”Min mormor hälsar och säger förlåt”. I den jagas och mobbas 8-åriga Ester i skolan. Hon vet egentligen inte varför, de tycker nog hon är annorlunda, men egentligen är det bara att hon finns som verkar vara problemet. Föräldrar och lärare och mobbare menar att hon måste anpassa sig, att det måste vara något hos henne som provocerar eller är fel, annars skulle hon väl inte mobbas och jagas. Men hon och hennes mormor förstår att orsaken ligger hos mobbarna, det enda hon gör är att finnas och det tolererar de inte. Speciellt om hon vägrar skämmas för det och ändå försöker ta plats. Då slår hatet och våldet till. Ibland är det så det fungerar – för hatarna räcker det med att vi som sticker ut, som inte kan tryckas in i deras norm, finns. Det märks inte minst i kommentatorsfälten när kvinnor uttalar sig. Och felet eller skulden ligger aldrig på den som drabbas.

Vi vet att nazismen andas och livnär sig på ekonomiskt förtryck, arbetslöshet, ojämlikhet och maktlöshet. Vi måste därför arbeta mot detta samtidigt som vi arbetar mot nazismen och det nazistiska våldet. Vi behöver kunskap, organisering, jämlikhet och mod för att skapa ett samhälle utan fascism och våld.

Mod är en muskel. Det blir större om vi tränar upp det. Och vi vet att vi kommer att behöva träna upp vårt mod. Vi ska bygga upp det genom att ta diskussionerna, genom att solidariskt våga se när andra trycks ned och det rasistiska hatet sipprar fram i vår vardag i skolan på jobbet eller i kulturen. Då ska vi finnas där som motvikt och vägra acceptera det.

Mod är en muskel. Det bli blir större om vi tränar upp det. Och vi ska träna vårt mod. När de klottrar ned våra dagis och skolor med hakkors ska vi finnas där och täcka över hatet med hjärtan och blommor, när de attackerar våra demonstrationer mot rasism, sexism och demokrati försvarar vi oss.

Mod är en muskel. Det bli blir större om vi tränar upp det. Och det är dags att visa mod och låta vårt mod växa, i kommentatorsfält, genom praktiskt solidaritet och att vägra en människosyn som bygger på hat mot judar, rasifierade, hbtq-personer, funktionshindrade, kvinnor, tiggare, hemlösa, missbrukare eller andra utsatta.

Det bästa sättet att hedra offren för Kristallnatten och förintelsen är att vi modigt ställer oss upp och står i vägen för det nazistiska våldet. Vi gör det tillsammans. Och vi gör det nu.

PS

Liknelsen med mod som muskel har jag tagit från den amerikanska skådespelerskan Ruth Gordon 1896-1985 som ska ha sagt: "Courage is like a muscle strenghthened by its use"

Äntligen kan jag andas

Under stress spänner vi oss ofta. Axlar och skuldror dras upp, vi biter ihop käkarna och andas inte lika djupt. Ofta smyger stressen sig på oss och vi märker inte hur spända vi faktiskt varit förrän vi får skäl att slappna av. Många är vi som blivit sjuka första dagen på semestern; vi håller oss uppe och när vi slappnar av kommer det fram hur vi egentligen mår.

Valet är över. Mycket klokt -och dumt- har skrivits om resultatet. Besvikelser och rädsla över rasisternas framgångar. Glädje över regeringsskiftet som sedan byttes ut mot besvikelse och oro när sossarna dumpade vänstern och fick miljöpartiet att gå med på ökade försvarsutgifter och förbifart Stockholm. Eller när Mp drev igenom att RUT-bidraget skulle bli kvar.

Mina känslor för valresultatet är ”all over the place” och jag har ingen färdig analys eller något väsentligt att tillföra eftervalsdebatten. Men i en tråd på sociala media skrev en vän till mig ”Äntligen kan jag andas” och en annan skrev ”blev nästan tårögd när Wallström berättade inriktningen för utrikespolitiken. Inga konstigheter egentligen. Men först då insåg jag hur otroligt tunga dessa åtta år har varit”.

Att erkänna Palestina, att vinstintressena i välfärden ska bort 2016 (få se hur det blir), att se det principiellt felaktiga och ojämlika i RUT-systemen, även om det bara är läx-RUT som slopas. Skrotningen av FAS 3, att funktionshindrade och jämställdhet lyftes i regeringsförklaringen. Att jobbskatteavdragen ska reduceras, i och för sig bara från 50 000 kr/mån och inte 30 000 kr/mån som Vänstern föreslagit eller 40 000 kr/mån som Miljöpartiet föreslagit mm. Allt är viktigt och välkommet. Inget hade gjorts med alliansregeringen.

Men oavsett alla sakfrågor är min stora känsla att retoriken ändrats; att politiken getts ett annat syfte och innehåll. Nej, revolutionen kommer inte att ske i riksdagen, det kommer jag aldrig att köpa, oavsett utropen från Fi. Men regeringsskiftet har gjort något. Vi har inte längre en twitterberoende utrikesminister som misstänkts haft sina oljefingrar inblandade i folkmord. Eller en kulturminister som vill bli kallad underhållningsminister för kultur låter så tungt och jobbigt. Eller en regering som tror att arbetslösheten blir mindre genom att straffa sjuka, fattiga, pensionärer, studenter och funktionshindrade. Som tycker jämställdhet stavas RUT och vårdnadsbidrag. Jag vågar tänka framtid och tro på politikens roll. Jag spänner mig inte och inväntar nästa slag som jag gjorde under allianstiden, inväntade nästa skattesänkning, nästa utförsäljning, nästa förbättring för de redan priviligierade och nästa spark mot dem som har det svårast. Jag känner hur jag slappnar av. Och hur spänd jag varit. Hur otroligt tunga dessa åtta år har varit.

Jag läser hur vänstern i olika lokala sammanhang efter valet fått igenom frågor som lokala försök med sex timmars arbetsdag eller som i Östersund: gratis bussturer för unga och en social investeringsfond. Ser hur politik gör skillnad.

Jag är inte så naiv att jag tror på snabba förändringar eller obegränsade möjligheter för en minoritetsregering att driva en radikal politik när det gäller miljö, feminism, funktionshindrades rättigheter och klassfrågor. Jag önskar att Vänstern blivit starkare i valet och kunnat bilda majoritet med regeringen. Men den nya regeringen har börjat lovande på flera sätt och de för en retorik som gör att vi kan ställa krav på dem. Krav på förbättringar. Det kanske nu äntligen är tid att prata om förbättringar istället för att invänta nästa försämring. Och det bär med sig hopp. Det kan bidra till att mota bort de högerextremas framgångar och det som göder fascismen. Jag kan äntligen andas igen.

Angår inte oss?

Att samhället ska vara fritt från diskriminering är en fråga som angår alla. Som jag ser det. Häromdagen kom det fram att Östersunds kommun vägrat låta romer bo på den kommunala campingen. Ett solklart fall av diskriminering tänkte jag och tog kontakt med diskrimineringsombudsmannen (DO). En myndighet jag tidigare haft kontakt med för att anmäla otillgänglighet och diskriminerande färdtjänsttaxor i Jämtland som drabbat mitt rullstolsburna barn och vår familj. Tillgänglighetslagarna är som en Schweizerost, så full med hål att det närapå blir meningslöst att anmäla, men nu tyckte jag – igen - att diskriminering gått för långt.

Den romska familjen Cantaragiu från Rumänien fick hjälp av medmänniskor i Östersund att få en husvagn och pengar, men campingplatser i Östersund, även den kommunala, vägrade ta emot dem. Journalisten Stefan Nolevik på Östersundsposten har engagerat sig och skrivit om detta i tidningen och på sin blogg. Två andra som engagerat sig i familjens öde är fotografen Tinas Stafrén och diakonen Carina Grinde.
 Diskriminering är hett just nu. I alla fall när det gäller retoriken och läpparnas bekännelse. Regeringen har efter oppositionens påtryckningar lämnat förslag där det sägs att otillgänglighet för funktionshindrade ska ses som diskriminering och Feministiskt Initiativ tydliga politiska mantra är mänskliga rättigheter och diskriminering.

Även om de flesta politiker ger läpparnas bekännelse åt att diskriminering är fel händer ingenting. Varför? Jo för att det är skillnad ge makt, resurser och kräva rättvisa än att bara säga att individer inte ska diskrimineras. Det är något ruttet i Sverige för att travestera Shakespeare.

Det blir tydligt i Reinfeldts och regeringens tillgänglighetsförslag som slutade i en urvattnad, tandlös tiger där endast åtta procent av företagen kan bli aktuella för diskriminering. Detta då regeringen med sossarnas goda minne villkorar diskrimineringen till att företagen ska ha tio anställda eller mer, vilket enligt SCB:s statistik för år 2013 innebär undantag för 92 procent av företagen. Andra saker som gör det till en gummilag är att företagen ska vara i lokaler byggda efter 1978, ha bra ekonomi, ha en långvarig relation med kunden (!) mm. Det går i linje med att Reinfeldt säger (20 nov 2011 Svenska Dagbladet): ”Att öka tillgängligheten för en stor grupp av funktionshindrade är lätt att känslomässigt hålla med om men det är förknippat med stora resursbehov”. Diskriminering handlar alltså om känslor (trams) och onödigt att slänga resurser på. Inte om självklara rättigheter.

 

Robert Nybergs pricksäkra teckning om hur det ofta är för funkisar.
 Här sviker sossarna med. S säger att att regeringens förslag borde skärpas, men endast när det gäller hälso- och sjukvården, vilket tydligt signalerar att de anser att funktionshindrade främst ska ses som patienter och vårdtagare, inte medborgare och resurser i samhället som vill kunna fika, gå på teater eller i affärer. Endast Vänsterpartiet och Mp säger nej till undantag. Och Vänstern driver funktionshindrades rättigheter hårt, både i riksdag, regioner och kommuner som Mona-Lisa och jag bla lyfte i ett debattinlägg på internationella kvinnodagen i år.

När jag ringde DO och ville anmäla Östersunds kommun för diskriminering mot romer så meddelade DO som väntat att anmälan måste komma från de drabbade själva. Så fungerar diskrimineringslagen. Diskriminering ses som ett individuellt problem. Inte en samhällsfråga. Jag som medmänniska får inte anmäla.

Vi har alltså en diskrimineringslagstiftning som utgår från att diskriminering inte angår medborgarna eller samhället i stort, utan bara individen som känner sig diskriminerad, som vet om att DO finns och har kapacitet, tid och ork att anmäla det.

För mig påminner det om när kvinnomisshandel låg under enskilt åtal, dvs att den utsatta kvinnan var tvungen att driva målet, inte samhället. Vilket ändrades när kvinnomisshandel lades under allmänt åtal 1982.  

Jag vet som kvinna hur skönt det känns när andra går in och lyfter kvinnohat som ett problem, när någon annan påpekar att kvinnor på jobbet får mindre i lön eller att porrbilden på min arbetsplats faktisk är sexuella trakasserier, att det inte alltid måste vara jag som driver min egen sak utan att jag märker att här finns det solidaritet och det här är inte mitt egna individuella problem, utan allas vårt problem – ett samhällsproblem!!

Vi som diskrimineras, oavsett om det handlar om diskriminering på grund av kön, könsidentitet eller könsuttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder, står utanför normen. Det ska inte enbart vara vårt ansvar att göra samhället icke-diskriminerande. I rättvisans namn borde det ansvaret framförallt ligga på de tillhör normen och samhället i stort.

Ännu en pricksäker serieteckning. Nu av Nina Hemmingsson.
 Jag mår dåligt att vara medborgare i en kommun som vägrar låta romer hyra en kommunal campingplats. Det antiziganistiska klimatet ser jag inte bara som en attack på romer utan på ett öppet demokratiskt icke-diskriminerande samhälle och jag vill kunna anmäla det. Det är inte bara ett individuellt problem för de romer som drabbas, utan ett samhällsproblem! Oavsett om en kvinna i en misshandelsrelation vill anmäla eller inte, för kanske är hon så långt inne i normaliseringsprocessen av våld att hon inte ser misshandeln som våld eller är rädd att bli straffad, så ska samhället driva åtalet i domstolen och signalera att det är inte ok – det här är inte acceptabelt i ett jämställt samhälle där kvinnor och män ska kunna leva utan våld och förnedring. Varför är det inte så när det gäller diskriminering?

I min region diskriminerades lesbiska som ville insemineras jämfört med heterosexuella barnlösa par. Funktionshindrade som ska resa kollektivt eller med färdtjänst diskrimineras. Vänsterpartiet har drivit frågan politiskt för att ändra. Men anmäla till DO går alltså inte[1].

Bloggen Nere i Söderort har skrivit ett bra inlägg där de bland annat diskuterar att diskrimineringsretoriken i politisk filosofi ofta ingår i det som kallas för negativa friheter – frånvaro av förbud och tvång – och är viktiga i en anglosaxisk, liberal politisk tradition. Positiva friheter – de faktiska möjligheterna att göra det hen vill – är antagligen viktigare om vi vill ha förändring. Exempel: jag som funktionshindrad rullstolsburen har rätt att gå på krogen (vakten får inte säga att jag inte får komma in), men att det är helt ok att ha en trappa som gör det omöjligt att komma in i lokalen (att faktiskt hindra mig är ok), vilket innebär att rättigheten på pappret mest känns ett hån. Så politiskt prat om diskriminering blir tomma ord om vi inte kopplar det till makt och resurser; till faktiska möjligheter. Det måste inte vara en motsättning att kombinera negativa friheter med positiva.

Vänstern skiljer sig här mot andra partier som ofta pratar om diskriminering och gör just detta. Vi kopplar ihop diskriminering med rättvisa och faktiska möjligheter. Vi kräver inte bara rätt utan även makt och möjlighet. Och det kräver ofta nytänk och omfördelning av resurser. Och jag skulle vilja tillägga att det är dags att diskriminering ska ses som en fråga som rör oss alla – inte bara den individ som råkar drabbas just då. Om en kommun eller företag har diskriminerande praxis och regler så är det ett brott mot alla.

Östersunds kommun har diskriminerat romer. Det borde de inte komma undan med. Men för att de ska bli anmälda måste jag eller någon annan hjälpa den drabbade familjen att göra anmälan till DO. Jag hoppas det blir så. Jag hoppas också att diskriminering och mänskliga rättigheter ska ses, även juridiskt, som en fråga som angår oss alla.



[1] Tyvärr har tingsrätten i Linköping, efter att fallet lyfts av enskilt drabbade individer, sagt som svar på DOs anmälan att diskriminering av lesbiska i denna fråga är OK, men DO ska överklaga.