Sport, bussar och feminism. Kvinnor som bryter mark.

Igår fick Frankrike sin första kvinnliga tränare för att elitherrlag i fotboll när Helena Costa tog över Clemont i Ligue 2. Det borde inte vara en stor nyhet år 2014.
Helena Costa, tränare för Clemot
1967 anmälde sig Kathrine Switzer under sina initialer till Boston Maraton. Redan tre kilometer in i loppet upptäcktes hon av en funktionär som försökte mota bort henne. En av hennes lagkamrater hjälpte henne förbi funktionären och hon tog sig i mål, men diskvalificerades. Dagen efter syntes bilden nedan i pressen och”the Boston Incident” blev starten på debatten om kvinnors rätt till löpning.

Kathrine Switzer: Jag kom från en era som präglades av en tusen år gammal myt om att livmodern skulle trilla ut på kvinnor som gjorde något fysiskt. Jag trodde inte på det. Varje dag sprang jag längre och längre. Jag var som Columbus, seglade på en platt jord, så varje dag undrade jag när jag skulle trilla av. Det gjorde jag inte så efter ett tag ställde jag mig i starten och satte på ett nummer.

Lidingöloppet startade 1965. Men att som kvinna delta i loppet officiellt blev inte möjligt förrän 1983. Svenska Friidrottsförbundet inte tillät mixade tävlingar. Mendet ändå fanns kvinnor i startfältet. När de kom upp i 5000–6000 startande började de betala en krona per deltagare till friidrottsförbundet, och då ändrade de sig och tillät kvinnor att vara med.

Den första kvinnan att delta i Vasaloppet var Margit Nordin, år 1923. Året efter förbjöds kvinnor att delta i loppet. Förbudet upphörde först 1981, sedan en kvinnlig Vasaloppsåkare utklädd till man blivit intervjuad i TV.

Tänker på männens motstånd 1938 när Astrid Kindstrand som första kvinna läste TT-nyheter i radion Lyssna på klippet från en uppretad man.

Astrid Kindstrand

När jag tog tunnelbanekörkort hette min handledare Inger. Hon hade så mycket skinn på näsan det nog räckt till fem skinnbrallor. Liten och ettrig. Snäll och mänsklig. Tuff brud i SL-uniform. Tog inte skit. När vi körde fram och tillbaka mellan Fruängen-Mörby Centrum och Ropsten-Norsborg hann vi prata. Mycket. Om livet och jobbet. Hon hade varit på tunnelbanan sen stenåldern och hennes historier om hur det var att vara kvinnlig tågförare i början, vad det kostade att bli accepterad och få plats, fick mig ganska snart att förstå nödvändigheten och utvecklingen av hennes tuffhet. Efter sex år på tuben och i hallen utvecklade jag en hel del skinn på näsan själv.

Började köra buss i Söderhallen i Stockholm. Kamratskap. Snäva körtider och allvarliga funderingar på att ha med en kissflaska. Roliga möten med trafikanter. Mindre roliga möten med trafikanter. Ett minne som fastnade: en kvinnlig kollega som gått i pension, men som ofta kom till garaget och till social grejer facket ordnade. Hon var en av de första kvinnliga bussförarna i Stockholm på 1950-talet. Hon berättade att många män på hållplatserna vägrade gå på bussen när hon kom körande utan valde att stå kvar och vänta på nästa – allt för att slippa köras av en kvinna

Inte kollegan, men Margit Claesson som också var en av de första kvinnorna som körde buss. Läs mer.

Kommer ihåg min vän Mia Sandell, som körde buss och hur cool jag tyckte hon var. Att jag själv tog både mc-kort och busskort var helt klart inspirerat av henne.
 
Jag tänker på hur mycket jag älskar damfotboll och hur roligt vi har haft när vi hejat på Kanalplan, Malmö IP och andra planer runt om i Sverige. Hur mycket det betytt med personer som Elisabeth Leidinge (112 landskamper, 4 SM), Annelie Andelen (skyttedrottning och proffs i Japan), Lena Videkull (17 säsonger i Damallsvenskan, 6 SM-guld, 111 landslagsmatcher med 71 gjorda mål) och så klart Pia Sundhage.
Elisabeth Leidinge
 Vad glad jag är att de stod upp för damfotbollen och la grund för bollvirtuoser som Luvisa Pendyk (över 160 mål för Malmö FF!), Hanna Ljungberg och Asslani, klippor som Jane Törnkvist, Kristin Bengtsson och Nilla Fischer. Vad det betytt att ha dem som förebilder (även om mina fotbollsambitioner stannar vid korpfotboll med Krokomsmammorna..). Hur fantastiskt peppande det är att idag kunna se en krigare som Nilla Fischer på planen och att hon stolt går ut som flata.

Alla är kanske inte feminister. De behöver inte vara det heller. För mig är de feminism. Genom att de gör det de vill och vägrar reduceras till sitt utseende eller kön, så vidgar de allas kvinnors utrymme.

Jag tänker på de kvinnor som mer uttalat tagit politisk plats. För att förändra världen. I veckan fick Greta Segerson, Göteborgs förtjänsttecken för staden, äldre och demokratin när hon fyllde hundra år. Greta växte upp under fattiga förhållanden i en arbetarfamilj. Hon arbetade som kurir åt den antifascistiska motståndsrörelsen på kontinenten. Gretas resor företogs genom det nazistiska Tyskland, där all politisk opposition tvingats under jorden för att undkomma nazisternas dödsläger. Dokumenten hon fraktade fanns gömda i resväskor med dubbla lock. Sedan var hon engagerad i Spanienfrivilligas vänner.

greta

Greta Segerson. 100 års av kamp för soldiaritet och antifascism!

Agda Östlund som var en av de första kvinnorna i riksdagen, kom in 1921 och satt till 1940. Som många andra rösträttskämpar arbetade Agda Östlund samtidigt mot mäns sexualiserade våld. När Agda på 1920-talet försökte ta upp abortfrågan, reste sig många riksdagsmän och gick. Agda svarade på frågan om hur hon vågade ta strid: När man riktigt vill någonting, då får man mod. Så vet jag att min vän Malin Björk, varm, klok, glödande feminist som är första namn på Vänsterpartiets EU-lista, tänkte när hon protesterade när Ghader skulle utvisas till tortyr och kanske avrättning. Kvinnor som visar mod inspirerar mig och gör mig modigare. Och mod behövs idag.

Det finns så många kvinnliga förebilder som jag inte skriver om. Som Sojourner Truth som föddes som slav i Ulster County i norra USA, troligen 1797 och kämpade mot slaveri och för kvinnors rättigheter och höll bland annat det berömda talet ”Aint I a woman”. Så många kvinnor som fört så många olika kamper, i Sverige och utomlands, i modern och historisk tid.  

Gå in på http://www.kvinnofronten.nu/Formodrar/index.htm och spana på förmödrar och gå med i facebook-gruppen Historiskan  - fantastiska historier om kvinnor.

I veckan fick Frankrike sin första kvinnliga tränare för att elitherrlag. Det borde inte vara stort år 2014. Men är det. Kvinnor kommer inte fram och många män ser det som otänkbart att bli tränade av en kvinna. Det finns 219 personer som har den högsta fotbollstränarutbildningen i Sverige. Fyra av dem är kvinnor.

Helena Costa
Det finns kvinnor som tränar herrar på lägre nivåer, som Marie Karlsson (Östanå) och min ”ex svägerska” Laila Hämäläinen som tränade Iggesunds herrar. Jag beundrar att de vågat ta steget. Att kärleken till fotbollen övervinner konventioner. Att de inte låter sig begränsas. Att våga vara den kvinna som sticker ut. För du kommer att få höra det. Det blir kommentarer. Många positiva över att en kvinna tar plats och vågar. Många negativa över detsamma. Men framförallt kommer du att bli väldigt medveten om att du är kvinna i en värld av män. Att ditt kön kommenteras och att dina prestationer kommer att ställas i relation till ditt kön.

Till alla kvinnor som brutit mark inom en mängd områden. Som visat vägen. Jag är så tacksam. Och så förbannad över det motstånd, hat och fördomar vi kvinnor mött och fortfarande möter.  

Mitt första maj tal

Kamrater, det blåser vänstervindar i opinionen.

Vänstervindar behövs för det har blåst kallt och hårt från högern länge nu. Alliansens politik har målmedvetet ökar klyftorna mellan de som har och de som inte har, mellan män och kvinnor, mellan storstan och landsbygd och mellan bostadsområden. Sverige har de snabbast ökade klyftorna av alla OECD-länder.

Det här finns det så mycket statistik och exempel på det så att min första version av talet var över tio sidor långt späckat med siffor!! Och det går ju inte att ägna hela första maj åt att prata om allt tok högern hittat på. Jag säger bara att finns det något som är viktig för samhället och funkat hyfsat bra: som apotek, transport, post, vård, bilprovningen eller skola – så kan ni ge er tusan på att alliansen varit där sålt ut, petat och försämrat; med mer eller mindre förödande konsekvenser.

 Första delen av tåget i Östersund ställer upp.

Att se Alliansen vid makten i alla dessa år har varit som att se en dålig skräckfilm. Ni vet, egentligen finns ingen överraskning i en skräckfilm. Vi vet redan nästan innan vi börjar titta vilka som kommer att överleva zombieattackerna eller vad monstren i filmen. Vi visste ju vilka som skulle gynnas av Reinfeldts år vid makten: etniskt svenska vita män i som har en bra slant på banken, hög utbildning, höga inkomster, äger sin egen fastighet och gärna några till. De som har sådana inkomster att det lönar sig att göra skatteavdrag för städhjälp, nannysar, utbyggningar av glasverandan och bartendrar på privatfester. Samtidigt som det inte finns pengar att städa och renovera våra sjukhus och skolor, bygga ut allmännyttan eller ge skolan resurser för stöd för barn med särskilda behov.

Fast att vi visste vad som skulle hända, så, precis som en skräckfilm, sitter hen ändå och kisar skräckslaget och undrar vad monstret ska ge sig på nästa gång. Pang – Förmögenhetsskatten försvann spårlöst, Pang, så huggs Arbetslivsinstitutet ned. Pang, slakt på Arbetsmiljöverket. Lägre sjukpenning, sänkta ersättningsnivåer överlag, attacker mot a-kassan.

Regeringen har under sin mandatperiod satsat 27 gånger mer på skattesänkningar än på vård, skola och omsorg.

Vilken roll har då kvinnor i alliansens skräckfilm? Tyvärr sällar den sig till den sexistiska filmtraditionen. Då menar jag inte Littorins sexköp utan att de fört en politik som konsekvent missgynnar kvinnor. Efter åtta år med Fredrik Reinfeldt har inkomstklyftan mellan kvinnor och män ökat med 50 procent.

Det är undersköterskorna, barnskötarna, lärarna och hemtjänstpersonalen - som ofta är kvinnor- som betalar riskkapitalets härjning av välfärden med otrygga anställningar, ofrivilliga deltider och sämre hälsa.

Så här har skräckfilmen hållit på. Men nu är det dags för eftertexterna!

Om alliansens politik är regissör och monstret i skräckfilmen så skulle jag säga att sossarnas politik är den där bilen i filmen som hen flyr till men som naturligtvis inte startar.

Vänstern erbjuder inte bara en fungerande miljövänlig bil utan en helt annan film! En helt annan politik, en politik som inte säljer ut barn, missbrukare och äldre. Som vågar lyfta kulturen som livsnödvändighet när Alliansen räddar banker.

 En politik som vågar utmana högerns arbetslinje och utförsäljningspolitik. Om bestraffning av arbetslösa, sjuka, pensionärer studenter och funktionshindrade gav jobb skulle Sverige inte någon arbetslöshet idag. Om privatiseringar skulle innebära bättre kvalitet skulle vi ha världens bästa vård och skola.

 Vinst och girighet driver fram ett kortsiktig och ohållbart förhållningssätt till människor och miljö. Det är när vi har bråttom vi trampar på blommorna.

 

Marianne Berg är en gammal vän från Malmötiden då vi höll på med bla kvinnocafér. Idag sitter hon i riksdagen för (v) i bla civilutskottet. Men i år fick vi fira första maj ihop igen. Och på tre ställen! Krokom, Östersund och Strömsund!

Read my lips: 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön. Det var 40 år sedan vi fick 40 timmars arbetsvecka, det är hög tid att gå vidare nu. Ett enkelt sätt att minska sjuktalen, minska arbetslösheten, få balans mellan arbete och fritid, få tid för varandra, för föreningsliv, för det som är viktigt i livet. Då kanske vi skulle orka jobba heltid och fram till pensionen. Regeringen vill ha hög arbetslöshet och ha höjd pensionsålder. Vi säger dela jobben och låt oss ha en fritid.

Jag har ibland fått höra att vänstern inte har en ansvarig eller realistisk politik.

Tänk, Alliansen som kastat bort över 40 miljarder direkt i sjön genom NUON köpet har mage att prata om ansvar. Bara deras jobbskatteavdrag under mandatperioden har kostat mer än införandet av 6 timmars arbetsdag.

Vi tar ansvar genom lägga 500 miljoner på förlossningsvården och minst 40 000 nya jobb i skola vård och omsorg. Ansvar är att stoppa utförsäkringarna och attackerna på den personliga assistansen, att återupprätta av socialförsäkringarna och avskaffa premiepensionssystem och fattigdomen bland pensionärer.

Vår budget tar ansvar genom att säkra kvinnojourernas verksamhet med ett statligt grundbidrag och genom att agera mot det sexuella våldet mot kvinnor.

Jag säger att det är oansvarigt av regeringen att lämna walk over på klimatområdet. Vänstern tar ansvar för att driva en radikal miljöpolitik och vår budget innehåller de mest omfattande klimatinvesteringarna av alla partier.

Till skillnad från Alliansen så tar vi ansvar för hela Sverige och tänker minska den ökande klyftan mellan stad och landsbygd. Skatteutjämningssystemet har gjorts om så att enorma pengar går från små kommuner till storstadskommuner. Sedan alliansen tillträde 2006 har 14 000 statliga jobb inom samhällsservice som post, järnvägspersonal och arbetsförmedling utanför storstäderna försvunnit. Var tionde biblioteksfilial har fått stänga. När det bara är lönsamheten som styr så har inte Strömsund eller Kluk mycket att sätta upp mot storstaden. Det märker vi inte minst nu när TV4 lägger ned sin verksamhet utanför Sthlm.

 Tåget ringlar sig ned mot Badhusparken i Östersund.

Och mina vänner: våra förslag är fullt ut finansierade.

Vad väljer vi: Nuon-affärer, skattesubventioner för rika och ökad vinst åt McDonalds genom minskad krogmoms? Eller, mer personal och bättre löner i välfärdsjobben, mer kultur och sex timmars arbetsdag?

 Vi har öppet mål mina vänner: vi kan stå raka i ryggen för den politik vi bedriver i valrörelsen och vi kan titta alliansen i ögonen. Om de har någon anständighet så vänder de bort blicken!

Det finns en rosa banderoll i tåget. Roligt att se er systrar och feminister i Feministiskt Initiativ. Vänstern jobbar redan hårt med de feministiska frågorna där vi finns, oavsett om det är i kommunen, landstinget, EU eller i riksdagen, Men det är inte ett problem att det kanske kommer in fler feminister i riksdagen, utan det stora problemet är att det sitter massa antifeminister där. Lycka till i valet – jag ser fram emot att samarbeta med er – för en feministisk politik som ökar kvinnors rätt till ekonomisk självständighet och till sin egen kropp och sexualitet.

Cirka 10 från F! demonstrerade ihop med oss i vänsterpartiet - kul! Vi behöver fler feminister i riksdagen, även om (v) redan driver de feministiska frågorna hårt.
 Vänsterpartiet är ett anti-rasistisk parti som kämpar mot homofobi, inskränkthet och det hat som nazismen och sd står för. Nazisterna vill ta första maj, vår dag ifrån oss och de marscherar i Jönköping idag. Men de kommer aldrig att få ta första maj och ingen annan dag heller. Vi tänker aldrig ge efter för rasisterna och vi ska motarbeta både rasisterna och det samhällsklimat som ger dem luft under vingarna.

Vänstern har medvind och i år vinner vi valen. Tack!

Du står inte ensam

I dagarna har anhöriga runt Ghader Ghalamere och aktivister i Ingen människa är illegal kämpat för att stoppa utvisningen av Ghader till Iran. Ghader har flyktingstatus enligt UNHCR, har varit i Sverige i över fem år och han och hans sambo har två små barn ihop, den ena inte mer än några månader gammal. Båda barnen har svenskt medborgarskap. Det är byråkrati som gör att han måste till ett land utanför Schengen för att söka uppehållstillstånd. Migrationsverket vill skicka honom till Iran, det land han flydde ifrån och där han riskerar tortyr och kanske även dödstraff. Det viktigaste nu är att, om de deporterar honom, inte gör det till Iran utan Turkiet eller något annat land.

Ghader med sina barn

Idag i Länstidningen berättar Ghader att han, trots hans och hans familjs fruktansvärda situation, är glad över det stöd han har fått:

– Jag kan inte beskriva det. Jag är väldigt glad över det svenska folket, de är bäst. I Östersund, Gävle, Stockholm – de ställer upp. De försökte på flygplatsen, här har det varit en stor demonstration och de ska vara aktiva. Jag är väldigt glad att de bryr sig så mycket.

Hans ord stannar hos mig. Att han, i sin pressande situation, uppskattar att det finns människor som visar att vi bryr oss. Om det är så att bara faktumet att människor faktiskt försöker hjälpa, är ett stöd för Ghader och familjen, är det värt vad som helst och maktlösheten bryts. Maktlösheten inför byråkratins kvarnar och en flyktingpolitik som blir alltmer restriktiv är som en tung filt. På flygplatsen, innan beskedet att verkställighetsbeslutet tillfälligt drogs in första gången, kändes allt bara hopplöst, kallt och jag kände det som att majoriteten av människor var ointresserade och likgiltliga inför att Sverige skickar in en pappa till två små barn rakt in i ett system som vill se honom död.

Efter aktionerna på flygplatsen vällde det in stöd på sociala nätverk som facebook. Tidningar skrev om familjens och Ingen människa är illegals kamp. Genom olika människors modiga agerande, från Ghaders och familjens eget motstånd, ingen människa är illegal-aktivister, advokatinsatser och vanlig medmänniskors, som min vän och partikamrat Malin Björks, som på flyget som tog ställning och vägrade spänna på sig bälten mm, så kändes det omöjliga plötsligt möjligt.

Vi vet fortfarande inte vad som händer med Ghader. Ingen seger är vunnen än. Men jag funderar på hopp och ensamhet. Och vad vi kan och bör göra som medmänniskor när sådana här saker händer i vår omgivning.

Min mamma har berättat att hennes älskade storebror Göte dog ung i cancer. Det skedde just när kuppen i Chile pågick. Hon och familjen var naturligtvis förtvivlade, han hade två små barn och det var en intensiv sjukhusperiod där sjukhuset försökte göra allt för att rädda hans liv. Det gick inte. Familjen fanns med honom till slutet. Mamma berättade att hon mitt i sorgen ändå tänkte att var en stor skillnad med hennes bror och hennes sorg jämfört med dem som dödades anonymt, ensamma i chilenska fängelser ofta under tortyr, långt från anhöriga och värdighet. Med ett samhälle som inte försöker värna livet på medborgarna utan vill se dem döda. Anhöriga som inte visste hur deras kära dött eller vilka plågor de utstått, att de inte kunde varit där och lindrat och visat sin kärlek. Göte dog i vissheten om att hans familj var där, att han var älskad och att alla som älskade honom visste att det fanns ett samhälle som inte skydde kostnader eller resurser på att försöka hjälpa honom.

Där kommer vårt ansvar som medmänniskor och som samhälle in. Vi måste visa att vi håller ihop och att vi bryr oss om varandra. Vi kan inte hindra att vissa saker att sker, som sjukdomar, olyckor, arbetslöshet, funktionsnedsättningar eller annat. Men vi visa att vi bryr oss och att de drabbade att de inte är ensamma. Vi kan visa civilkurage, ta ställning och inte låta orättvisor händá utan protester. Avsätta vår tid och våra pengar på att hjälpa varandra. Vi kan bygga samhällsstrukturer där vi hjälper varandra den dagen vi behöver stöd.

 Manifestation till stöd för Ghader utanför Migrationsverket i Östersund i fredags
 
Fallet Ghader hade kunnat undvikas, till skillnad från Götes cancer, det är en orättvisa skapad och administrerad av människor och ett systemfel som inte borde hända. Det är ett exempel på hur ett byråkratiskt samhälle som delar upp människor i vi och dom, bortser från humanitet och förnuft i en iver att värna gränser. När systemet felar står hoppet till oss medmänniskor. Att vi visar att vi gör vad vi kan för att de drabbade åtminstone ska känna att de inte är ensamma i sin kamp, även om vi inte kan bära oron och smärtan åt dem.

Kampen för Ghader och hans familj är inte på något vis slut eller vunnen. Men jag kan ändå känna att vi nått en delseger: oavsett vad som händer (låt honom inte hamna i Iran, låt oss göra vad vi kan för att förhindra detta!) så har medmänniskor i Sverige signalerat en viktig sak: vi accepterar inte att  i tysthet se på när en medmänniska skickas till eventuell tortyr och död. Kanske hjälper det Ghader och hans familj att det finns andra, många andra, som inte accepterar det som sker. Andra som säger: Du står inte ensam.

Vill du hjälpa Ghader och familjen?

Namninsamling för att Ghader inte ska utvisas till Iran: http://namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=8782

För alla som vill stödja Ingen människa är illegals arbete. Ni kan bidra ekonomiskt till Bankgironummer: 801-9598

För uppdateringar kring Ghader Ghalamere och mobilsering om ny deportation ska genomföras: https://www.facebook.com/#!/pages/Stoppa-utvisningen-av-Mirans-pappa/444323642309167

Även Sara Lund Persson, en gammal gymnasikompis till mig, har bloggat om Ghader och där finns mer om själva fallet: http://sara-enannanvrldrmjlig.blogspot.se/2014/04/fallet-ghader.html?spref=fb