jessikasvensson.blogg.se

Vi är här för att hedra dem som drabbades av nazisternas judehat i Novemberprogromen för 76 år sedan. Det var mellan natten den 9:e och 10:e november 1938 som över 1 400 synagogor brändes och förstördes. Omkring 7 500 judiska butiker fick skyltfönstren krossade, vandaliserades och plundrades. Judiska hem förstördes. Människor med judiskt påbrå misshandlades och omkring 400 mördades. 30 000 judiska män arresterades och skickades till koncentrationslägren Dachau, Buchenwald och Sachsenhausen. En del av de judar som lovade att lämna Tyskland för att aldrig återvända blev senare frisläppta. Men vi vet vad som sedan hände med judarna under förintelsen, där cirka sex miljoner judar mördades.

Tyska regeringen gav dessutom judarna skulden för de enorma materiella skadorna från Kristallnatten och tvingade dem att betala ett kollektivt skadestånd på en miljard mark till staten.   Namnet Kristallnatten kommer från allt glassplitter som täckte gatorna. Men det var inte främst glasrutor som gick sönder under Kristallnatten. Det var människor, drömmar och liv. Det var inte glasrutor som sprack utan det var samhället, drömmen att kunna leva tillsammans utan våld och i solidaritet. Det som gick sönder var demokratin.

Vi är här för att minnas och hedra de judar som drabbades då och nu av hat. Men vi är också här för att uppmärksamma och protestera mot det nazistiska våldet som drabbar andra grupper som homosexuella, rasifierade, funktionshindrade. Det nazistiska våldet drabbar även politiska motståndare, speciellt vänsteraktivister, feminister men även journalister och andra som granskar och värnar det öppna samhället.

Jag läser precis boken ”Min mormor hälsar och säger förlåt”. I den jagas och mobbas 8-åriga Ester i skolan. Hon vet egentligen inte varför, de tycker nog hon är annorlunda, men egentligen är det bara att hon finns som verkar vara problemet. Föräldrar och lärare och mobbare menar att hon måste anpassa sig, att det måste vara något hos henne som provocerar eller är fel, annars skulle hon väl inte mobbas och jagas. Men hon och hennes mormor förstår att orsaken ligger hos mobbarna, det enda hon gör är att finnas och det tolererar de inte. Speciellt om hon vägrar skämmas för det och ändå försöker ta plats. Då slår hatet och våldet till. Ibland är det så det fungerar – för hatarna räcker det med att vi som sticker ut, som inte kan tryckas in i deras norm, finns. Det märks inte minst i kommentatorsfälten när kvinnor uttalar sig. Och felet eller skulden ligger aldrig på den som drabbas.

Vi vet att nazismen andas och livnär sig på ekonomiskt förtryck, arbetslöshet, ojämlikhet och maktlöshet. Vi måste därför arbeta mot detta samtidigt som vi arbetar mot nazismen och det nazistiska våldet. Vi behöver kunskap, organisering, jämlikhet och mod för att skapa ett samhälle utan fascism och våld.

Mod är en muskel. Det blir större om vi tränar upp det. Och vi vet att vi kommer att behöva träna upp vårt mod. Vi ska bygga upp det genom att ta diskussionerna, genom att solidariskt våga se när andra trycks ned och det rasistiska hatet sipprar fram i vår vardag i skolan på jobbet eller i kulturen. Då ska vi finnas där som motvikt och vägra acceptera det.

Mod är en muskel. Det bli blir större om vi tränar upp det. Och vi ska träna vårt mod. När de klottrar ned våra dagis och skolor med hakkors ska vi finnas där och täcka över hatet med hjärtan och blommor, när de attackerar våra demonstrationer mot rasism, sexism och demokrati försvarar vi oss.

Mod är en muskel. Det bli blir större om vi tränar upp det. Och det är dags att visa mod och låta vårt mod växa, i kommentatorsfält, genom praktiskt solidaritet och att vägra en människosyn som bygger på hat mot judar, rasifierade, hbtq-personer, funktionshindrade, kvinnor, tiggare, hemlösa, missbrukare eller andra utsatta.

Det bästa sättet att hedra offren för Kristallnatten och förintelsen är att vi modigt ställer oss upp och står i vägen för det nazistiska våldet. Vi gör det tillsammans. Och vi gör det nu.

PS

Liknelsen med mod som muskel har jag tagit från den amerikanska skådespelerskan Ruth Gordon 1896-1985 som ska ha sagt: "Courage is like a muscle strenghthened by its use"