Jag minns när jag blev upphandlad första gången. En fd tunneltågförares tankar.

Idag står tågen i Skåne stilla. De står stilla på grund av girighet och en nyliberal politik. Tågpersonalen strejkar för sina rättigheter. Strejk. Ett av de vackraste orden jag vet. Ett ord som betyder motstånd. Ett ord som andas kamp och stolthet. Ett ord som är en handling som betyder att nu har vi fått nog.

Jag körde tunnelbana i sex år och slutade år 2000. Körde buss i fyra år. Köra tåg var då ett drömjobb för mig. Jag var stolt över att jag var tunneltågförare. Det var mitt första riktiga jobb med en riktig lön och det möjliggjorde saker som att ta riktig semester och ta mc-kort.

Jag har faktiskt kollektivtrafik i blodet. Min morfar körde buss i Småland. En dag parkerade han bussen i Värnamo och föll ihop. Han dog senare på sjukhuset, 48 år gammal. Min mamma var bara några år och mormor, som var städerska, var plötsligt ensam med sex barn.

SL Tunnelbanan var en väldigt blandad arbetsplats, både när det gäller ursprung, kön, sexuell läggning och bakgrund när det gäller utbildning och yrkeserfarenhet. Det var flator, bögar, solariebruna heteromän ständigt på ragg, en riktig afrikansk prins, turkar, kurder, flummiga mysiga skämtare, svenska fotbollshuliganer, ensamstående mammor med finskt påbrå, fd lärare som tröttnat på elever och nu körde tåg, studenter som vissa passerade revy och andra som stannade, äldre kvinnor med skinn på näsan som överlevt ett mansdominerat yrke hela sätt liv.  På det hela taget en uppfriskande heterogen samling där jobbvillkor och skift förenade oss. Flera av dem vänner för livet.

Jag i ett t-banetåg när det begav sig på slutet av 1990-talet.

Eftersom vi jobbade i olika skift så blev vi ofta kompis med de andra i samma skiftgrupp och umgicks med dem privat. Dina vänner utanför SL orkade inte hålla reda på dina konstiga jobbtider så du umgicks alltmer med andra tågförare. Själv hittade jag min partner där som jag idag har två barn med, en ganska vanlig historia :-).

Alla pratade redan när jag anställdes om att det hade varit bättre förr. Förr i tiden då det fanns reserver så hen inte riskerade att få köra trots att hen hade haft tillbud eller mådde dåligt. Då vändtiderna faktiskt räckte till att gå på toa. Då sammanhållningen var starkare för att vi förare hann träffas på rasterna.

Fast jag jobbade i flera år kunde jag aldrig under min tid räkna med fasta jobb utan fick jobbtiderna två dagar i förväg. Jag visste bara om jag hade tidig, sen eller nattjänst. Men en tidig tjänst kunde börja allt mellan klockan 04 och 09 på morgonen. Hade du riktig otur fick du delad tur: körde några timmar på morgonen, hade några timmar obetald rast och sedan jobbade några timmar till. Som förare har du knappast någon flextid utan vi började till exempel 6.07 Liljeholmen Söderut. Kom du två minuter försent var tåget tvunget att åka och du fick avdrag på lönen tills tåget var tillbaka vid Liljeholmen vilket kunde dröja en timme. Jag är fortfarande extremt petig med tider, en arbetsskada. Liksom att min syn på de här åren hann bli sämre, genom att åka in och ut i tunnlar överansträngdes ögonen. Någon gång slumrade jag till av trötthet och missade stanna i Gamla Stan. Inte roligt.

 http://arbetarbladet.se/ledare/1.7138094-sanningen-bakom-det-billiga-budet

Jag minns när jag blev upphandlad första gången. På första rasten satt jag med några kollegor i ”markan” då någon ropade att vi skulle sätta på TV:n. På de lokala nyheterna berättade de att vi inte längre var SL anställda utan nu jobbade åt Connex. Vad det betydde visste vi inte och oron var stor. Cheferna och trafikledningen satt en trappa ovanför markan och höll sig där för det mesta. Vi fick alltså besked om vår nya arbetsköpare via nyheterna. Den stora skillnaden var den gången mest att vi fick nya uniformer som vi fick prova och hämta ut på vår fritid vid Blåsut. Sedan dess har personalen på SL buss och tunnelbanan vandrat vidare mellan Veolia, Arriva och Connex och gud vet vem. Villkoren försämras då anbuden läggs lägre och lägre. Chefer liksom personal kom och gick alltmer.

Gång på gång reste vi förare krav på förbättrad arbetsmiljö och villkor, men många av oss kände att facket ofta kompromissade bort kraven. En facklig ledare stod på sig, Per Johansson, men han blev uppsagd av Connex på grund av ”illojalitet”. Trubaduren Jan Hammarlund har skrivit en sång om honom: ”Arbetarhjälten i tunnelbanan”. Jag gick till sist över till SAC syndikalisterna.

 Protester när den fackligt aktiva Per Johansson avskedades från Veolia. Läs mer här. 

Nu, år 2014 i Skåne, vann Veolia upphandlingen om Öresundstrafiken genom att lägga ett bud som var 53 miljoner lägre än närmaste konkurrent. Så låga bud har konsekvenser. Underhåll och arbetsvillkor blir lidande. Tågpersonalen betalar priset i form av ökad otrygghet. Ena stunden var personalen heltidsanställd, sedan blir de uppsagda och istället erbjudna en otrygg timanställning i samma företag. Detta kommer inte bara att drabba tågpersonal utan hela arbetsmarknaden där vi upphandlar service enligt barnhemsprincipen; dvs att den som bjöd lägst för fosterbarnen fick dem. Så länge priset och vinsten styr så är det arbetsvillkoren och de anställda som drabbas. Som vi sett i tågtrafiken drabbar det sedan trafikanter och viktiga samhällsfunktioner med. Därför strejkar SEKOs personal idag.

SEKOS tågpersonal behöver och förtjänar vårt stöd. Som fd tågförare värmer det hjärtat att SEKO ryter ifrån. Ryt för alla med timanställningar, mot otrygga och dåliga arbetsvillkor, för dåligt tågunderhåll, ryt mot den nyliberala marknaden och mot girigheten som aldrig tar hänsyn till människor. Jag ryter med er.

 

Annat skrivet om konflikten: http://lokforaren.wordpress.com/2014/06/02/svart-pa-vitt-skambudet/

http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktuella-fragor/region-skanes-politiska-ledning-bor-satta-press-pa-veolia/

http://www.sydsvenskan.se/sverige/hur-paverkar-strejken-dig/

http://www.dn.se/nyheter/sverige/vi-kommer-att-strejka-sa-lange-det-behovs/