En välbehövlig käftsmäll i rättan tid

Igår, torsdagen den 3 april, var jag på en teater som jag bäst kan beskriva som en utbildande käftsmäll. Två unga män i träningsoveraller och ett blädderblock lyckas på något sätt fånga fascismens kärna på sextio minuter på en scen på Kulturhuset i Skärholmen. Föreställningen heter Vårt förakt för svaghet och bygger på Harald Ofstads bok med samma namn. Boken dammsuger Mein Kampf och andra dokument från Hitlertiden i Tyskland och får fram beståndsdelarna i nazismens/fascismens bruna ideologi. Både boken och pjäsen visar hur rasism, antifeminism, homofobi, förakt för funktionshindrade och andra ”svaga” grupper hänger ihop i en logik som handlar om makt. Det här är ingen recension utan bloggen blir ett sammelsurium av mina egna tankar efter föreställningen som jag blandar med citat från boken.
 

Fascismen dyrkar makt. Makt ger rätt. Makt är rätt. Svaghet är maktlöshet. Livet är en kamp där den starke vinner.

Den starke måste härska, inte låta sig smälta samman med den svagare och sålunda offra sin egen storhet. Bara den födde veklingen kan uppfatta detta som grymt, men därför är han också bara en svag och inskränkt människa. Ty om denna lag inte härskade skulle ju varje högre utveckling av alla levande väsen vara otänkbar. (Mein Kampf).

Den som kan besegras ska besegras. Den starka har inte bara rätt utan skyldighet att vinna och slå ut andra. Då blir det logiskt att skära ned på arbetslösunderstöd, pensioner och stödet till funktionshindrade, vilket Nationalsocialisterna också gjorde. Från 1930 till 1933 hade till exempel hälsovårdsbudgeten halverats i Tyskland från 125 miljoner till 65 miljoner. Tankar om solidaritet hotar kärnan i det fascistiska budskapet.

..att till varje pris rädda tom den svagaste, den mest sjukligaste,.. är ett hån mot naturen och dess vilja.! (Mein kampf)

Vem är stark? Vinnare och förlorare i nazismen

Vem är då stark? Nazismen pekade ut underlägsna ”raser”, som judar, romer och icke-arier. Idag pratar sd alltmer om ”kultur”, men innebörden är densamma. Men svaghet för nazister handlar även om ”degenerade” individer, som konstnärer som gör konst som inte passar normen, eller politiska aktivister och feminister som står för jämlika ideal. Män är norm och ska symbolisera kraft, brutalitet och makt, men vissa typer av manlighet ses som otillräckliga, som funktionshindrade, och andra som hotfulla (till exempel invandrare), vissa är både otillräckliga och hotfulla, som bögar.

Vi människor kategoriseras och värdesätts utifrån en mängd ”egenskaper. Kategorierna är sammanflätade med makt och de kan betyda olika saker vid olika tidpunkter, samhällen och situationer. ”Friska” normativa (vältränade, vita) kroppar är idealet och längst upp i toppen står den maskulina vita heterosexuella mannen. Alla andra grupper hamnar utanför: homosexuella, bisexuella, transsexuella, asiatiska, svarta, samer, romer, östeuropéer, muslimer, kvinnor, äldre, personer med Downs syndrom, rörelsehindrade, fattiga, arbetare, arbetslösa, socialbidragstagare.

Att vinna är starkt. Att vara en vinnare är att ha makt. Att vara en vinnare ger privilegier. Att vara en förlorare är att inte duga. Och vi odlar alltmer fram ett vinnarsamhälle tror jag. Bli en vinnare på ditt pensionssystem, på jobbet, i relationen, i din idrott. Gemenskap, solidaritet och ha kul smakar inte lika gott som att stå ensam på pallen med guldet. De som inte lyckas får skylla sig själva.

De här strukturerna, det här föraktet mot svaghet är ett tungt kulturellt bagage i västvärlden, ett bakgrundsbrus, luften vi andas, en kuliss till alla institutioner och handlingar. De påverkar personliga möten, våra ekonomiska förutsättningar och våra livsval. Det är dessa fördomar och maktstrukturer som fascismen känslomässigt spelar på för att vinna inflytande. Det finns naturligtvis andra tankegods i samhället, som idén om mänskliga rättigheter och lika värde. Men om vi inte ansåg vissa människor mindre värda skulle vi inte acceptera till exempel att tusentals människor drunknar i Medelhavet på väg till Europa, vi skulle inte acceptera att funktionshindrade inte tillåts komma in i offentliga lokaler, att homosexualitet förföljs eller att kvinnor systematiskt får lägre lön än män.

Eftersom värderingarna finns under ytan i vår kultur, är det inte alltid lätt att se igenom dem. Pjäsen hjälper oss att se. Och känna på huden. Pjäsen tar inte bokens intellektuella grepp utan är en praktisk gestaltning av bokens innebörd. Schnauzrar, slag, ömhet och Volvoreklamen med Zlatan visslar förbi. Med en skrämmande aktualitet får vi glimtar av det maskulina våldet som ligger under ytan på ett mansideal som bygger på identifiering av makt och ytterst av makten över liv.

 Don't question authorities

Dyrkan av makt följs av lydnadskrav, antiintellektualism och brutalitet. Pjäsen visar handfast på hur lätt det är att få oss att släppa vårt kritiska tänkande och agera på order. Auktoriteter ska lydas och inte ifrågasättas.

Den blinda lydnadens klarhet skulle försvinna om vi inom oss över huvud taget ställde frågan om en order är ond eller god. (Rosenberg 1933, en av Hitlers nära män, Riksminister för de ockuperade områdena i Öst)

Idealet med styrka, lydnad och antiintellektualism kanske gör fascismen extra lockande för vita arbetsklassgrabbar. Som tröst för att han själv blir förtryckt finns det grupper som står lägre ned på stegen och som han får sparka på. Fascisterna menar att det inte pågår en kamp mellan klasser utan en kamp mellan olika raser, var lojal med makten, de rika, och sparka nedåt. Arbetarrörelsen är en internationell rörelse som kampar för demokrati och jämlikhet – direkta motsatser till fascismens ideal. Det gör rekryteringen av arbetarklassens killar till rasistiska och fascistiska organisationer extra tragiskt och hotfullt.

Pjäsens aktualitet påpekas även i pjäsen när skådespelarna på slutet namnger många av de händelser i Sverige idag där paralleller till nazityskland kan göras: hur papperslösa jagas genom REVA och nazister attackerar meningsmotståndare.

Kvinnosyn och homofobi

På väg hem från pjäsen funderar jag på frågan om kön. Familjepolitik och inskränkningar av kvinnors rättigheter är en central pelare i fascismen. Även om det ligger som en dold röd tråd i pjäsen tänker jag att det kunde lyfts upp mer. Kvinnans plikt är att sköta hemmet och föda ariska barn till nationen. När nazisterna kom till makten 1933 utestängdes kvinnorna från arbetsplatserna. Gifta kvinnor fick inte ha statliga tjänster. Kvinnornas möjligheter att studera vid universiteten reducerades kraftigt. Kvinnorna ansågs inte kunde tänka logiskt:

Kvinnan, vars själsliga känslor mindre bestäms av abstrakta förnuftsskäl än av en obestämd, känslomässig längtan efter en kompletterande kraft, och som därför föredrar att böja sig för den starke. (Mein Kampf)

Mannens värld är stor i jämförelse med kvinnans. Mannen tillhör sina plikter och bara emellanåt ägnar han en tanke i förbifarten åt kvinnan. Kvinnans värld är mannens. Hon tänker bara på annat emellanåt. Det är stor skillnad.

Nationen är en central symbol som kopplas ihop med en kvinnlighet som ska försvaras av nationens söner. Den vite mannen/svensken måste försvara Kvinnan och Nationen. Men det kan männen inte göra om feminiseringen av män fortsätter. Feminismen passiviserar män genom att tjata om ojämställdhet. Feminismen försvagar män och gör kvinnor självständiga vilket hotar nationen. Därför är fascismen antifeministisk.Den norska högerextrimistiska mördaren Anders Behring Breivik Behring skriver: Kvinnor ska vara makor och vara hemma, inte vara soldater eller poliser, och män bör hålla upp dörrar för kvinnor. Barn ska inte födas utanför äktenskapet. Glorifierande av homosexualitet ska fördömas. Hans manifest uttrycker ett skarpt hat mot kvinnors frigörelse.

En gammal valaffisch från Sverigedemokraternas barndom

 Det (jämställdheten) har gått för långt. Vi är biologiska kön och det ger oss vissa förutsättningar. Genuspedagoger vill begå övergrepp på barns identitet. Vi är emot hela genuspedagogiken som är ett obligatorium i förskolan idag. Idag diskriminerar man männen. Vi vill ha sann jämställdhet. (Hanna Wigh i Sverigedemokraternas kvinnoförbund, SD-kvinnor)

Verkliga män är bundna till varandra i tävlande kamratskap och i lojalitet mot ledaren. I brödraskapandet uppstår ett behov av att dra en kraftfull gräns mot homosexualitet. Män ska vara homosociala och dyrka maskulinitet och maskulina symboler, men inte låta den bli handgriplig. SS införde dödstraff för homosexualitet. Både hos Nationaldemokraternas och hos Sverigedemokraterna återfinns hatet mot homosexuella.

Samhället ska aktivt främja traditionell heterosexuell familjebildning, och inte ge "samhälleligt erkännande" till "perverterade familjeformer". (Nationaldemokraterna)

Sverigedemokraterna ger uttryck för en liknande syn på familj, jämställdhet och homosexualitet. De var emot att homosexuella skulle få gifta sig eller adoptera/inseminera barn. Partisekreteraren Björn Söder har flera gånger jämfört homosexualitet med tidelag. På senare tid har sd försökt få bort den homofoba stämpeln genom att säga att de inte bryr sig om sexuell läggning. Men i sd:s partiprogram blir det tydligt att de är heterosexualitetens förkämpar. Till exempel är de numera (efter att tom kd bytt åsikt) ensamma om att stödja tvångssteriliseringen av transsexuella. Ur SD:s partiprogram:

Det är Sverigedemokraternas uppfattning att det existerar medfödda skillnader mellan de flesta män och de flesta kvinnor som går bortom det som kan observeras med blotta ögat. Vi är också av den uppfattningen att de manliga och kvinnliga egenskaperna i många fall kompletterar varandra och av bland annat den orsaken anser vi att alla barn bör ha rätt till både en mor och en far i sitt liv.

Den skrivningen ligger inte långt efter Behrings resonemang kring könen:

Män och kvinnors traditionella sociala roller reflekterar deras olika natur och homosexualitet är moraliskt fel.

Lite tankar på väg hem från föreställningen

På tunnelbanan på väg hem diskuterar jag pjäsen, rasism, Sverigedemokrater och motstånd med en annan kvinna som såg pjäsen. Vi är båda lätt omtumlande och tankarna och diskussionen hoppar. Det sista hon säger till mig innan vi skiljs är orden: Vi måste börja namnge saker, kalla saker vid dess rätta namn.

Ja, om inte förr så är det dags nu att stå upp för människovärdet, för de svaga, för de olika, för de som inte passar in i en allt mer slimmat och likriktat samhälle. Fascismen finns ibland oss och medan uttalade nazister alltmer går till attack på gatorna så tar Sverigedemokraterna in den i finrummet. Varken på gatorna eller i salongerna kan den accepteras.

Jag önskar att alla, inte minst ungdomar, skulle få se pjäsen och diskutera den. Fantastiska skådespelare, överraskande manus och ett scenspråk som har ett direkt tilltal och aktualitet inte bara i ämnet utan i form. Har ni tillfälle gå och se den. Jobbar ni på en skola och har möjlighet att ta dit pjäsen – gör det. Där pjäsen tar slut börjar diskussionerna. De där diskussionerna om människosyn och människovärde vi måste ta. Och ta nu.