Angår inte oss?

Att samhället ska vara fritt från diskriminering är en fråga som angår alla. Som jag ser det. Häromdagen kom det fram att Östersunds kommun vägrat låta romer bo på den kommunala campingen. Ett solklart fall av diskriminering tänkte jag och tog kontakt med diskrimineringsombudsmannen (DO). En myndighet jag tidigare haft kontakt med för att anmäla otillgänglighet och diskriminerande färdtjänsttaxor i Jämtland som drabbat mitt rullstolsburna barn och vår familj. Tillgänglighetslagarna är som en Schweizerost, så full med hål att det närapå blir meningslöst att anmäla, men nu tyckte jag – igen - att diskriminering gått för långt.

Den romska familjen Cantaragiu från Rumänien fick hjälp av medmänniskor i Östersund att få en husvagn och pengar, men campingplatser i Östersund, även den kommunala, vägrade ta emot dem. Journalisten Stefan Nolevik på Östersundsposten har engagerat sig och skrivit om detta i tidningen och på sin blogg. Två andra som engagerat sig i familjens öde är fotografen Tinas Stafrén och diakonen Carina Grinde.
 Diskriminering är hett just nu. I alla fall när det gäller retoriken och läpparnas bekännelse. Regeringen har efter oppositionens påtryckningar lämnat förslag där det sägs att otillgänglighet för funktionshindrade ska ses som diskriminering och Feministiskt Initiativ tydliga politiska mantra är mänskliga rättigheter och diskriminering.

Även om de flesta politiker ger läpparnas bekännelse åt att diskriminering är fel händer ingenting. Varför? Jo för att det är skillnad ge makt, resurser och kräva rättvisa än att bara säga att individer inte ska diskrimineras. Det är något ruttet i Sverige för att travestera Shakespeare.

Det blir tydligt i Reinfeldts och regeringens tillgänglighetsförslag som slutade i en urvattnad, tandlös tiger där endast åtta procent av företagen kan bli aktuella för diskriminering. Detta då regeringen med sossarnas goda minne villkorar diskrimineringen till att företagen ska ha tio anställda eller mer, vilket enligt SCB:s statistik för år 2013 innebär undantag för 92 procent av företagen. Andra saker som gör det till en gummilag är att företagen ska vara i lokaler byggda efter 1978, ha bra ekonomi, ha en långvarig relation med kunden (!) mm. Det går i linje med att Reinfeldt säger (20 nov 2011 Svenska Dagbladet): ”Att öka tillgängligheten för en stor grupp av funktionshindrade är lätt att känslomässigt hålla med om men det är förknippat med stora resursbehov”. Diskriminering handlar alltså om känslor (trams) och onödigt att slänga resurser på. Inte om självklara rättigheter.

 

Robert Nybergs pricksäkra teckning om hur det ofta är för funkisar.
 Här sviker sossarna med. S säger att att regeringens förslag borde skärpas, men endast när det gäller hälso- och sjukvården, vilket tydligt signalerar att de anser att funktionshindrade främst ska ses som patienter och vårdtagare, inte medborgare och resurser i samhället som vill kunna fika, gå på teater eller i affärer. Endast Vänsterpartiet och Mp säger nej till undantag. Och Vänstern driver funktionshindrades rättigheter hårt, både i riksdag, regioner och kommuner som Mona-Lisa och jag bla lyfte i ett debattinlägg på internationella kvinnodagen i år.

När jag ringde DO och ville anmäla Östersunds kommun för diskriminering mot romer så meddelade DO som väntat att anmälan måste komma från de drabbade själva. Så fungerar diskrimineringslagen. Diskriminering ses som ett individuellt problem. Inte en samhällsfråga. Jag som medmänniska får inte anmäla.

Vi har alltså en diskrimineringslagstiftning som utgår från att diskriminering inte angår medborgarna eller samhället i stort, utan bara individen som känner sig diskriminerad, som vet om att DO finns och har kapacitet, tid och ork att anmäla det.

För mig påminner det om när kvinnomisshandel låg under enskilt åtal, dvs att den utsatta kvinnan var tvungen att driva målet, inte samhället. Vilket ändrades när kvinnomisshandel lades under allmänt åtal 1982.  

Jag vet som kvinna hur skönt det känns när andra går in och lyfter kvinnohat som ett problem, när någon annan påpekar att kvinnor på jobbet får mindre i lön eller att porrbilden på min arbetsplats faktisk är sexuella trakasserier, att det inte alltid måste vara jag som driver min egen sak utan att jag märker att här finns det solidaritet och det här är inte mitt egna individuella problem, utan allas vårt problem – ett samhällsproblem!!

Vi som diskrimineras, oavsett om det handlar om diskriminering på grund av kön, könsidentitet eller könsuttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder, står utanför normen. Det ska inte enbart vara vårt ansvar att göra samhället icke-diskriminerande. I rättvisans namn borde det ansvaret framförallt ligga på de tillhör normen och samhället i stort.

Ännu en pricksäker serieteckning. Nu av Nina Hemmingsson.
 Jag mår dåligt att vara medborgare i en kommun som vägrar låta romer hyra en kommunal campingplats. Det antiziganistiska klimatet ser jag inte bara som en attack på romer utan på ett öppet demokratiskt icke-diskriminerande samhälle och jag vill kunna anmäla det. Det är inte bara ett individuellt problem för de romer som drabbas, utan ett samhällsproblem! Oavsett om en kvinna i en misshandelsrelation vill anmäla eller inte, för kanske är hon så långt inne i normaliseringsprocessen av våld att hon inte ser misshandeln som våld eller är rädd att bli straffad, så ska samhället driva åtalet i domstolen och signalera att det är inte ok – det här är inte acceptabelt i ett jämställt samhälle där kvinnor och män ska kunna leva utan våld och förnedring. Varför är det inte så när det gäller diskriminering?

I min region diskriminerades lesbiska som ville insemineras jämfört med heterosexuella barnlösa par. Funktionshindrade som ska resa kollektivt eller med färdtjänst diskrimineras. Vänsterpartiet har drivit frågan politiskt för att ändra. Men anmäla till DO går alltså inte[1].

Bloggen Nere i Söderort har skrivit ett bra inlägg där de bland annat diskuterar att diskrimineringsretoriken i politisk filosofi ofta ingår i det som kallas för negativa friheter – frånvaro av förbud och tvång – och är viktiga i en anglosaxisk, liberal politisk tradition. Positiva friheter – de faktiska möjligheterna att göra det hen vill – är antagligen viktigare om vi vill ha förändring. Exempel: jag som funktionshindrad rullstolsburen har rätt att gå på krogen (vakten får inte säga att jag inte får komma in), men att det är helt ok att ha en trappa som gör det omöjligt att komma in i lokalen (att faktiskt hindra mig är ok), vilket innebär att rättigheten på pappret mest känns ett hån. Så politiskt prat om diskriminering blir tomma ord om vi inte kopplar det till makt och resurser; till faktiska möjligheter. Det måste inte vara en motsättning att kombinera negativa friheter med positiva.

Vänstern skiljer sig här mot andra partier som ofta pratar om diskriminering och gör just detta. Vi kopplar ihop diskriminering med rättvisa och faktiska möjligheter. Vi kräver inte bara rätt utan även makt och möjlighet. Och det kräver ofta nytänk och omfördelning av resurser. Och jag skulle vilja tillägga att det är dags att diskriminering ska ses som en fråga som rör oss alla – inte bara den individ som råkar drabbas just då. Om en kommun eller företag har diskriminerande praxis och regler så är det ett brott mot alla.

Östersunds kommun har diskriminerat romer. Det borde de inte komma undan med. Men för att de ska bli anmälda måste jag eller någon annan hjälpa den drabbade familjen att göra anmälan till DO. Jag hoppas det blir så. Jag hoppas också att diskriminering och mänskliga rättigheter ska ses, även juridiskt, som en fråga som angår oss alla.


[1] Tyvärr har tingsrätten i Linköping, efter att fallet lyfts av enskilt drabbade individer, sagt som svar på DOs anmälan att diskriminering av lesbiska i denna fråga är OK, men DO ska överklaga.