Thailandsdrömmar: fruimport eller kärlek?
Har precis varit på Folkets bio i Östersund och sett dokumentärfilmen ”Thailandsdrömmar: fruimport eller kärlek?”. En film som följer två svenska män som hämtat flera kvinnor från Thailand till Sverige och två thailändska kvinnor vars ekonomiska tillvaro gör att de ser ett äktenskap med en västerländsk man som enda möjligheten till ett drägligt liv för sig själva och sina familjer.
Filmskaparna visar respekt och ömhet för personerna de skildrar, både männen och kvinnorna men det står ändå så oerhört klart vilken maktobalans som råder och vilka rasifierade förväntningar på kön som de svenska männen har. De talar om ”asiatiska” kvinnor som en enhetlig grupp som de tillskriver egenskaper som de menar att ”svenska” kvinnor inte har och som de tycker är önskvärda: respekten för män, att le, vara lydiga och vara glada, vara snygga, att inte vilja ha ett liv utanför familjen. Samtidigt som de är mycket tydliga med att de vill ”testa” kvinnan de hämtar först, så att hon inte visar sig vilja ha ett eget liv när hon kommer hit, att hon inte ”luras”. Därför vill de inte gifta sig på en gång utan gärna använda turistvisum i tre månader i taget.
Filmskaparna visar respekt och ömhet för personerna de skildrar, både männen och kvinnorna men det står ändå så oerhört klart vilken maktobalans som råder och vilka rasifierade förväntningar på kön som de svenska männen har. De talar om ”asiatiska” kvinnor som en enhetlig grupp som de tillskriver egenskaper som de menar att ”svenska” kvinnor inte har och som de tycker är önskvärda: respekten för män, att le, vara lydiga och vara glada, vara snygga, att inte vilja ha ett liv utanför familjen. Samtidigt som de är mycket tydliga med att de vill ”testa” kvinnan de hämtar först, så att hon inte visar sig vilja ha ett eget liv när hon kommer hit, att hon inte ”luras”. Därför vill de inte gifta sig på en gång utan gärna använda turistvisum i tre månader i taget.
Varje år kommer drygt tiotusen utländska kvinnor till Sverige för att leva med en svensk man. 65-årige Carl-Erik som medverkar i filmen gifte sig med en 22-årig filippinsk kvinna, men ser inte sig själv som en fruimportör.
När jag jobbade på kvinnojour såg jag hur ”tvåårsregeln” försvårade; relationen måste ha varit i två år för att kvinnorna skulle få stanna i Sverige, nu säger lagen att det går att få undantag om kvinnan blir misshandlad och lämnar innan två år, men det är få fall som jag sett gå igenom. Bland annat skickade Sverige tillbaka en rysk kvinna och hennes dotter efter att dottern blivit sexuellt förgripen av mannen som satt i system att ta hit ryska kvinnor med döttrar i femårsåldern som han sedan våldtog, filmade och la ut på nätet. Direkt efter domen blev de utvisade till Ryssland med bara trauma med i bagaget hem. Svikna av samhället på alla plan.
De thailändska kvinnorna i filmen försörjer sina familjer och barn så gott de kan genom prostitution och andra jobb. Filmen visar deras mänsklighet och styrka men väjer inte för hopplöshet och maktlöshet. Att träffa en ”god” man som kan köpa ut dem är den livlina de kan tänka sig. Det är inte bara västerländska män som köper sex i Thailand, enligt filmskaparna har mellan 80-90 procent av de thailändska männen köpt sex.
Lösning för kvinnors ekonomiska och sexuella utsatthet kan inte handla om att hitta en god man som försörjer och beskyddar. Vi behöver en global ekonomisk rättvisa där länder har ett socialt och ekonomiskt skyddsnät, en välfärd som gör att kvinnor inte hamnar i maktlöshet för att kunna försörja sig eller sina familjer. Vi måste problematisera en syn på sexualitet som hänger ihop med makt, där män har rätt att köpa kvinnor och barns kroppar. Där den rika kan köpa den fattiges integritet och kropp för att utnyttja.
Vi måste jobba parallellt med att höja levnadsvillkoren för kvinnor i världen samtidigt som mäns makt och privilegier måste utmanas, inte minst när det gäller sex och kärlek.
Filmen är fortfarande ett ”working document” men används i föreläsningar där filmskaparna visar en halvtimme av filmen som planeras bli en långfilm och sedan diskuterar de med publiken. De kommer gärna ut och pratar för organisationer och fackföreningar.
Hej!
Jag ville bara tala om att när jag försökte läsa denna intressanta artikel via en länk på Facebook, i min mobil, så gick det inte alls att scrolla ner i texten, så jag kunde bara se den översta biten.
Jag såg i kommentarerna under länken på FB att det var en till som hade samma problem.
Jag tänkte att det kunde vara bra att veta.
Nu gick jag in på laptopen o kunde läsa klart.
Tack för intressant o givetvis upprörande läsning!