jessikasvensson.blogg.se

Idag, den 18 mars, rapporterade regeringens nationella hemlöshetssamordnare en ökning av andelen personer som saknar egen bostad på grund av ekonomiska problem eller arbetslöshet, snarare än på grund av missbruk eller psykiska problem.

Det är allvarligt. Men när jag läste detta var det något som skavde. Något som antyder hur debatten idag ser ut och vem som räknas.

För några år sedan släppte Kronofogdemyndigheten en rapport om överskuldsättning som hette ”Alla vill göra rätt för sig”. Rapporten visar hur överskuldsättning påverkar hälsa och sociala relationer. En väldigt bra rapport med ett sympatiskt perspektiv. Den ville lyfta att folk som var skuldsatta inte var det på grund av ”lathet” eller av egen förskyllan. Tidigt i det medeltida katolska Europa fördömde samhället bankiren eller ockraren. Men snart var det den skuldsatte som fick skämmas och som utsattes för olika former av sanktioner. Stöd till fattiga erbjöds endast på väldigt förödmjukande villkor. Den synen på fattiga och skuldsatta lever kvar och påverkar lagstiftningen som skuldsaneringslagen.

Kronofogden ville visa att överskuldsättning oftast beror på arbetslöshet, sjukdom eller konkurs och därmed inte borde vara så skambelagt – det är inte individens fel om fabriker läggs ned på en liten ort och den plötsligt arbetslöse står med ett lån hen inte kan betala av. Andra personliga bekymmer som skilsmässa och dödsfall i familjen har också betydelse. Det finns egentligen inte några särskilda kännetecken avseende exempelvis utbildningsnivå, familjesituation eller ålder. Alla typer av hushåll kan bli överskuldsatta.

Sympatiskt. Kronofogden ville inte demonisera utan lyfta bort skammen. Men någonstans hör jag en röst: men de andra då? När de som inte är präktiga råkar ut för problem? Är det inte lika för jäkligt om de hamnar utanför samhället? Varför är det otäckare och ett mer akut problem om ”vanliga” människor blir hemlösa än om psykiska sjuka och missbrukare blir det? Är det inte egentligen allvarligare om de som redan är utsatta hamnar i en än mer utsatt situation?

Vem står upp för pundarna? För tiggarna? För de prostituerade? För de psykiskt sjuka? De kriminella? De som vi inte riktigt vill se i ögonen? De som inte riktigt passar in i lean-samhället? De människor som livet och samhället gjort lite tufsiga? Vem försvarar deras rättigheter?

Alla har vi dagar då livet jäklas med oss. Då vi känner oss toviga, slitna och helst inte vill gå upp ur sängen. Dagar då vi inte kan förstå hur det ska kunna fungera, där vi känner hopplösheten och meningslösheten sippra in i porerna. Dagar då vi bara vill ge fingret åt alla samhällens måsten och plikter. För en del flimrar bara känslan förbi ett kort ögonblick, för andra stannar den som en kronisk värk. En del mer eller mindre föds in i situationen och får inte så många möjligheter att ta sig ur. Våra skäl att ramla ned i det hålet ser olika ut och har olika styrka.

Men samhället har inte tid eller resurser för kantiga personer som inte är perfekta kuggar i samhällshjulet. Bo Södersten talade om närande och tärande verksamheter där det privata näringslivet och att sälja bomber eller stridsflygplan sågs som närande medan offentliga sektorn som skola, vård och omsorg, sågs som tärande. Vilket författaren Sven Wernström, ni vet, författaren till boken "Trälarna", har skrivit underhållande om. Den som tär kan inte vara nogräknad utan får finna sig i att leva på nåder. Den som "tär" kan tappa sina medborgerliga rättigheter. Jag har en god uppfattning vilka som jag skulle se som tärande i samhället om vi ska hålla diskussionen på den nivån. Och det är inte hen på socialbidrag, missbrukaren eller den funktionshindrade utan de som skor sig på andras behov, riskkapitalister inom vård, omsorg och skola, företag som förstör miljön för att nämna några.

Men jag tycker mig ana att vi faller in i den Söderstenska fällan när vi, i ivern att visa att så mycket i samhället är fel så det till och med drabbar oss vanliga, nästan får det att låta som att så länge hemlösheten och fattigdomen inte drabbar medelklassen, så är den, om inte ok, så i alla fall något som inte är så konstigt. Men färre och färre klarar att leva upp dagens hårda inkluderingskrav. Vi börjar tycka att det är ok att prata om att vård inte är en självklar rättighet utan att vi som patienter måste leva upp till vissa inkluderingskrav. Kanske borde inte rökare inte borde få operationer om de inte slutar röka som Tyresö moderaten Dick Bengtsson förslår? Han vill inte lägga något förbud kring rökning som drabbar bolagens vinst och hindrar individens val, men varför inte villkora sjukvården så att de som röker (arbetarklass) nekas vård? Varför ska samhället lägga ned resurser på personer som inte själva hjälper till? Människor med fetma eller barn med funktionshinder vägras ta försäkringar. Skyll dig själv om du har levnadsvanor som gör att du blir sjuk. Det ligger på ditt eget ansvar att bli rik, vältränad och välutbildad. Om du inte kan lyckas med det ska du åtminstonde inte ha så höga förväntningar vad de ”närande” bjuder på.. Välkommen till de villkorade mänskliga rättigheterna.

För i vårt rika land har vi visst inte tid eller resurser till att anpassa samhället även för dem som sticker ut och är obekväma. Det är inget nytt. Strukturell diskriminering, maktstrukturer och en orättvis resursfördelning har funnits i hundratals år. ”Tattare”, tiggare, ”vansinniga” och ”löskefolk”, och andra utsatta har funnits i alla tider. Många har fötts in i fattigdom och utanförskap, andra har drabbats av olyckor under livets gång som gjort att tillvaron kantrat. En del har lyckats resa sig, andra har dukat under.

Annika Sandén och Erik Petersson har skrivit om utsatta människor i svensk historia i sin bok ”Usla, eländiga och arma: Samhällets utsatta under 700 år.”. Deras frågeställningar var: Hur såg tillvaron ut för den som var psykiskt sjuk eller funktionshindrad, och för den som inte kunde försörja sig själv? Vad hände de unga kvinnor som blev gravida utan att vara gifta? Och hur klarade sig deras barn, de så kallade oäktingarna? Enskilda livsöden varvas med övergripande historisk analys från medeltiden till våra dagar med fokus på människan, hennes vardag och kampen för överlevnad och värdighet. Tillsammans ger de en röst åt människor som sällan kommit till tals, vare sig i de historiska källorna eller i dagens samhällsdebatt.

Men vi borde ha kommit längre på 700 år. Men nu tycker jag dessa grupper syns mindre och mindre i samhällsdebatten. I alla fall med egen röst och på egna villkor. Om de inte används för att göra sig lustiga över som när brats tar selfies med hemlösa och lägger ut på nätet.

Vi vet att misshandlade kvinnor med missbruksproblem ofta möts av attityden att de har sig själva att skylla. Våldet ses som en konsekvens av missbruket; något ”de får räkna med”. Jag arbetade inom en kvinnojour under några år - ett fantastiskt lärorikt och viktigt arbete. Men många jourer, som den jag jobbade på, tar inte emot missbrukande eller psykiskt sjuka kvinnor. Skäl finns som att kvinnorna ofta bor ihop och för de barn som finns på jouren. Det var närapå en lättnad när det kom en icke-missbrukande etnisk svensk kvinna med arbete, socialt fungerande liv och andra skyddsfaktorer som underlättade processen. Det blev så lätt att driva ärendet hos socialen eller domstolen och mycket lättare att vara ett stöd för att de skulle komma på fötter. Men de där andra kvinnorna, vart skulle de gå? Vilken hjälp fanns för dem? I Stockholm finns fem platser inom RFHL som dessutom för något år sedan riskerade nedläggning vilket bland annat Eva Olofsson (v) protesterade emot. Men i Lund hänvisade vi kvinnorna till socialen och Kyrkan. Systerskapets och realitetens hårda gräns.

Politik är i mina ögon till för alla dessa människor som har svårt att få plats. För missbrukarna, för de som behöver mer tid, de som har en kropp eller sinne som gör att det inte går så lätt att smälta in i samhällsnormer som bara blir snävare och snävare – trots allt prat om mångfald och trots att vi är ett av de rikaste länderna i världen och genom tiderna!

I valrörelsen kommer säkert en massa fina krav från olika partier. Men jag är rätt säker på att de oftast kommer att rikta sig till oss inom systemet. ”Vi” med jobb. Med familj och utbildning. Vi som masar oss iväg till röstlokalen. Verklighetens folk som vet vilket kön vi har och som kör ungarna till fotbollen. Men de andra då? De obekväma. De kantiga. De som inte pratar svenska så bra. Var är kraven för förbättringar för dessa grupper? Vågar vi inte ta ställning för dem? Varför pratar vi inte kriminalvård eller hur rättigheter för psykisk sjuka har det? Varför handlar "invandrardebatten" bara om krav på invandrare? Varför handlar den inte om hur dåligt svenskar och svenska samhället behandlar människor med utländsk bakgrund och vilka coola reformer vi vill införa för att göra det bättre för dessa grupper? Varför fjäskar våra politiska reformer uppåt och inte nedåt? Är det för dåliga tider nu så att vi inte anser oss ha råd? Har debatten förskjutits så att ingen längre vågar stå upp för dem som livet jäklas med? De som har flytt? De som lider av posttraumatisk stress efter tortyr och vars främsta mål kanske inte är eller borde vara att klara svensktest och bli produktiva. De som inte flyter med strömmen?

Vem är normal? Vilka av oss har inte de där dagarna eller perioderna när livet inte är med oss utan mot oss? Vilka av oss har inte en anhörig som är psykiskt eller fysiskt sjuk, funktionshindrad, arbetslös, kriminell, missbrukare eller behöver annat stöd? Och den som lever i en sådan värld där inga problem finns – den personen dör inte av att solidariskt bidra till ett bättre samhälle för alla.

Det är för jäkligt att hemlösheten ökar på grund av ekonomiska problem eller arbetslöshet. Det är lika jäkligt att hemlösheten är så hög bland de av oss som har ett missbruk eller psykiska problem. Mänskliga rättigheter ska inte villkoras.