jessikasvensson.blogg.se

Under stress spänner vi oss ofta. Axlar och skuldror dras upp, vi biter ihop käkarna och andas inte lika djupt. Ofta smyger stressen sig på oss och vi märker inte hur spända vi faktiskt varit förrän vi får skäl att slappna av. Många är vi som blivit sjuka första dagen på semestern; vi håller oss uppe och när vi slappnar av kommer det fram hur vi egentligen mår.

Valet är över. Mycket klokt -och dumt- har skrivits om resultatet. Besvikelser och rädsla över rasisternas framgångar. Glädje över regeringsskiftet som sedan byttes ut mot besvikelse och oro när sossarna dumpade vänstern och fick miljöpartiet att gå med på ökade försvarsutgifter och förbifart Stockholm. Eller när Mp drev igenom att RUT-bidraget skulle bli kvar.

Mina känslor för valresultatet är ”all over the place” och jag har ingen färdig analys eller något väsentligt att tillföra eftervalsdebatten. Men i en tråd på sociala media skrev en vän till mig ”Äntligen kan jag andas” och en annan skrev ”blev nästan tårögd när Wallström berättade inriktningen för utrikespolitiken. Inga konstigheter egentligen. Men först då insåg jag hur otroligt tunga dessa åtta år har varit”.

Att erkänna Palestina, att vinstintressena i välfärden ska bort 2016 (få se hur det blir), att se det principiellt felaktiga och ojämlika i RUT-systemen, även om det bara är läx-RUT som slopas. Skrotningen av FAS 3, att funktionshindrade och jämställdhet lyftes i regeringsförklaringen. Att jobbskatteavdragen ska reduceras, i och för sig bara från 50 000 kr/mån och inte 30 000 kr/mån som Vänstern föreslagit eller 40 000 kr/mån som Miljöpartiet föreslagit mm. Allt är viktigt och välkommet. Inget hade gjorts med alliansregeringen.

Men oavsett alla sakfrågor är min stora känsla att retoriken ändrats; att politiken getts ett annat syfte och innehåll. Nej, revolutionen kommer inte att ske i riksdagen, det kommer jag aldrig att köpa, oavsett utropen från Fi. Men regeringsskiftet har gjort något. Vi har inte längre en twitterberoende utrikesminister som misstänkts haft sina oljefingrar inblandade i folkmord. Eller en kulturminister som vill bli kallad underhållningsminister för kultur låter så tungt och jobbigt. Eller en regering som tror att arbetslösheten blir mindre genom att straffa sjuka, fattiga, pensionärer, studenter och funktionshindrade. Som tycker jämställdhet stavas RUT och vårdnadsbidrag. Jag vågar tänka framtid och tro på politikens roll. Jag spänner mig inte och inväntar nästa slag som jag gjorde under allianstiden, inväntade nästa skattesänkning, nästa utförsäljning, nästa förbättring för de redan priviligierade och nästa spark mot dem som har det svårast. Jag känner hur jag slappnar av. Och hur spänd jag varit. Hur otroligt tunga dessa åtta år har varit.

Jag läser hur vänstern i olika lokala sammanhang efter valet fått igenom frågor som lokala försök med sex timmars arbetsdag eller som i Östersund: gratis bussturer för unga och en social investeringsfond. Ser hur politik gör skillnad.

Jag är inte så naiv att jag tror på snabba förändringar eller obegränsade möjligheter för en minoritetsregering att driva en radikal politik när det gäller miljö, feminism, funktionshindrades rättigheter och klassfrågor. Jag önskar att Vänstern blivit starkare i valet och kunnat bilda majoritet med regeringen. Men den nya regeringen har börjat lovande på flera sätt och de för en retorik som gör att vi kan ställa krav på dem. Krav på förbättringar. Det kanske nu äntligen är tid att prata om förbättringar istället för att invänta nästa försämring. Och det bär med sig hopp. Det kan bidra till att mota bort de högerextremas framgångar och det som göder fascismen. Jag kan äntligen andas igen.